Mat är ett stort mysterium. Det är så många faktorer som spelar in. Råvaror, tillagning, sinnesstämning. Och mat går inte att härma, även om vi vägrar sluta försöka. Receptböcker antyder att du kommer att kunna återskapa andra människors matlagning. Egentligen är det lögn. Men du har inget facit i hand som säger om resultatet överhuvudtaget smakar som det var tänkt.

Min mamma lagar fantastisk mat. Robust och varmt mättande i en slags egentillverkad matvärld någonstans mellan hennes polsk/ungerska matkultur fast starkt influerade av hennes tidigare många år som vegetarian. Mustiga grytor och oljiga kycklingsoppor. Jag har sett henne laga den där underbara maten sedan jag var liten. Hon säger vad hon haft i, kan räkna upp det, skriva ner ett recept, säga varje krydda och ingrediens och ändå lyckas jag aldrig återskapa vad hon skapar.

Jag är grym på grytor. Jag kan vårda en köttgryta ömsint, smula ner torrt vitt bröd i den för att göra den mustigare, finhacka och vispa sönder små små potatisbitar för att göra den tjockare, fräsa lök och fläskbitar för att ge mer fylklighet åt den, dutta i lite syra som citron, vinäger eller rödvin, låta små kryddnejlikor eller kanelstänger ge en extra kryddig och oväntad dimension. Men det blir inte som mammas gryta. Inte ens i närheten.

Jag har snokat igenom hennes matverk, försökt lista ut om hon möjligen undanhåller mej nån hemlig ingrediens för att fortfarande behålla status som den oöverträffade grytmästarinnan. Men hon har lagt alla korten på bordet.

Matlagning handlar alldeles för mycket om kockens fingertoppskänsla. Det är en talang, precis som att kunna spela instrument på gehör eller ha gröna fingrar. Att försiktigt kunna provsmaka och direkt identifiera vad som saknas, vilken dutt som ska till av vilken krydda. Allt det där som innefattas i vissa recepts lilla kommentar om att "Smaka av" eller "Krydda efter egen smak". Recept är egentligen bara ett skal. Mat är en del av ens personlighet. Så att min mat inte blir som mammas tyder på att vi är två helt olika personer. Och det är väl tur det.