Kom över några fina nävar salicorne, sjökorall, “havssparris” och allt vad den heter. Ser ut lite som ljusgröna vandrande pinnar fast stilla och utan ben. Som ljusgröna pinnar alltså. Eller stjälkar.
Bara för att de växer i vattnig miljö snurrade tankarna direkt in på alger, att jag skulle göra någon form av sallad med sesam och risvinäger, Alltså ungefär som en av standardtillbehören till den japanska algsalladen.
Sedan sparkar jag mig själv i benet och konstaterar: Men hallå, varför så förutsägbar, det här är ju inte ens en alg utan en ört som växer i sank vattnig mark. Dessutom är den inte alls förbehållen Asien utan finns även i Europa. Tänk fritt alltså.
Kanske skulle prova den med lite grovt krossade macadamianötter och hjortron. Eller varför inte med kuber av cantaloupemelon och brödsmulor som stekts med kalonjifrön… Tänk fritt.
En timme senare kommer jag ut ur affären med sesamolja, risvinäger och ingefära.
Jäkla skit också!

Det är som att varje gång högerhanden lagar lamm börjar vänsterhanden fumla efter rosmarin och vitlök. Eller varje gång det lagas vilt tittar enbären fram ur sitt skåp. Antar att man börjar bli gubbe.