[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9521","attributes":{"class":"media-image","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"256","height":"341"}}]]Efter en resa, om den så bara må handla om en dryg vecka, får man en så där småpompös inställning till platsens mat. Man tycker sig veta helt ofantligt mycket om matkulturen i landet, även fast man bara klämt i sig några standardprylar på rätt turistiga ställen.

Jag och Boel har kommit hem från nordfranska kuster fyllda av korsvirkeshus i mjuka färger som lutar och har sig samt vidunderliga katedraler, och har precis den inställningen. Nu har vi nämligen gått igenom hela repertoaren av ostron, crème brulé, grodlår, sniglar, crèpes, musslor, små underliga snäckor och cider, cider, cider och ännu mer cider. Så kalla oss självgoda men here we go:

Den kanske största besvikelsen var grodlåren. Små cocktailpinnar till grodlårsben med en minimal liten bit grodkött på som smakar... ja, visst smakar det som kyckling! Boring down to the bone. Lyckligtvis hade de smällt på med en bra salsa späckad med koriander, mango, och små kusligt röda tomattärningar som smakade som en hel tomatbuske. Ett flertal restauranger serverade förresten gåslever-crème brulé, en rätt som jag någonstans intalat mig att Mathias Dahlgren är upphovsman till.

Jag frångick den princip som mamma lärt mig när jag var litet Östermalmsbarn, att man bara ska äta ostron i månader som innehåller bokstaven r. De var vidunderliga. Självklart gjorde den lilla hamnbyn Etretat, med bildsköna klippor sitt till för upplevelsen. De små snigliga snäckorna i två storlekar som låg bredvid var däremot ingen hit. Som att tugga på en liten bit båtfender av gummi. 

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9520","attributes":{"class":"media-image","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"244","height":"326"}}]]I Sverige har somliga kanske hört om paltkoma, det stadie som inträffar när man satt i sig för mycket palt och inte kan säga ett vettigt ord på några timmar. En annan variant är efterrätten "Baba au rhum" Baba med rom. En däst, pösig, smällfet och dryg kluns som de dränker i vipgrädde och rom. Lite som tyskarnas germknödel. En packe fet deg helt enkelt och efterrätternas motsats till en frisk sorbet. Men också överdådigt god om man kommer över en bra baba.

Det som alltid slår en när man är på semester är att matupplevelserna för det mesta är lönlösa att försöka återskapa hemma. Miljön och platsen är så pass stor del av upplevelsen att det ofta slutar i besvikelse att försöka göra "den där fantastiska rätten i den fantastiska byn vid havet i solnedgången". Ofta visar det sig i hemmets vardaglihet att rätten i sig kanske egentligen inte var så rackarns het. Men en rätt som jag definitvt tänker skrida till verket med att göra är ciderkokta musslor. Deras snustorra krispiga cider fullproppade med mineralstinna äppetoner är klockren till musslornas haviga mustighet.