Livet har en tendens att klumpa ihop sig framåt jul, och varje dag räknas. Varje dag. Jag vill inte stå som ett sönderstressat vrak i köket när Benjamin Syrsa sjunger, utan har redan börjat planera, vilket i sig är att frångå min natur. Jag försöker visualisera ett julbord jag slipper skämmas för, ett som ger mig en varm inre tillfredsställelse (ni vet den varpå all julefrid vilar). Jag tänker mig något högst begränsat, men ändå personligt. Jag rannsakar mig själv efter mina favoriter. Rätter värdiga min tid.
Varför jag i den här processen utvecklat någon slags besatthet för just rödkål kan jag inte riktigt svara på. Jag vet just inget om rödkål. Julen är minnen, minnen av barndom och trygghet som kan framkallas och hållas vid liv av rutiner och ritualer som vi ibland kallar traditioner. Mina minnen av rödkål platsar inte där. Det enda bestående minne jag har av rödkål är när jag som liten tog fel och trodde jag lagt för mig av rödbetssallad. Jag spottade ut omedelbart, eftersom jag inte kunde föreställa mig vad det var jag stoppat i mig. Vad det än var så skar det i munnen åt olika håll samtidigt som det var smaklöst. Detta kulinariska konststycke till trots har jag sedan dess lämnat rödkålen ifred.
Oavsett orsaken tog jag mig i alla fall för att läsa på en del om rödkål. Vad gäller rödkål så väljer man sällan recept, utan tycks ärva dem. Det verkar inte direkt handla om någon jakt på den ultimata rödkålen, inga höghattade dekonstruktioner/rekonstruktioner och för det mesta handlar det inte ens om att rödkålen ska få smaka kål. Känsloreferenser från barndomen styr. Det är mormors eller farmors recept, eller så som mamma alltid gjorde den. Recepten varierar, men försöker på olika sätt hantera den där ursinniga balansen av surt, sött och salt som vi prisar som vår inhemska och egna och som är så närvarande hos rödkålen. Med alla medeltida, tunga kryddor till anar jag ett gigantiskt glöggavund. Det historiska perspektivet på julbordsrödkålen intresserar mig kanske inte så fasligt mycket, men jag föreställer mig hyperboliskt hur resterna av höstskörden av rödkål kokades i det sämsta, vinägerjästa vinet och dopades med kryddor och melass för att överhuvudtaget bli ätbart.
Säkert kan någon därute skriva mig på näsan med sanningen (rödkålen dök kanske upp så sent som på 70-talet efter en enorm lobbyinsats från Svenska Kålodlare) men det som intresserar mig mer är rödkålens idé, dess berättigande, det sammanhang där den kan utföra stordåd. Rödkålen skulle kunna vara julbordets stora utmaning, inte dess nödvändiga ont. I mitt kök svalnar just nu mitt senaste försök. Kålen stekt glansig och mjuk i smör, med bacon och lök, kryddad med kanelstång, lagerblad, kryddnejlika och kryddpeppar och en rejäl nypa korianderfrö som jag tycks ha i allting just nu. Sedan sjuden mjuk i lika delar svartvinbärssaft och glögg, med sirap och äppelcidervinäger lite på känn. Jag ska utvärdera den till fläskkorv, alldeles snart. Inget jag skrivit i det här stycket är det minsta kontroversiellt eller banbrytande utan snarare högst konventionellt, men jag tror att det kan vara inledningen till en underbar vänskap. Jag börjar förstå rödkålen nu, börjar lära mig den. Älska den?
Kära läsare, om just du skulle vilja lägga ett gott ord för rödkålen så skulle det göra mig glad. Vad har du den till? Hur gör du den? Hatar du den?