[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8088","attributes":{"class":"media-image alignleft","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"206","height":"210","title":"Finsk sn\u00f6rb\u00e4gare, foto \u00c5sa Larsson","alt":"Finsk sn\u00f6rb\u00e4gare, foto \u00c5sa Larsson"}}]]

Det här är ett gästinlägg från Åsa Larsson, som är doktorand i arkeologi och i vanliga fall bloggar på Ting & Tankar.

Mellan 3000-2000 f.Kr. fanns i stora delar av Europa en grupp snarlika kulturer, som av arkeologer buntas ihop under termen “bägar-folken”. Detta inkluderar regionala varianter av både klockbägarkulturen och den snörkeramiska kulturen. Även i delar av Ryssland och Ukraina hittar vi liknande materiell kultur. Det som skiljer de olika kulturerna från varandra är ofta lika påtagligt som det som sammanbinder dem, och om det över huvud taget är berättigat att tala om bägar-kulturer är och förblir en infekterad debatt inom arkeologin. Så varför är begreppet så livaktigt försvarat av vissa, och vad är det som är så speciellt med dessa keramikkärl som gett namn åt fenomenet? Bortsett från det faktum att de är snygga och relativt likartade över kontinenten, så finns det två aspekter med dem som gjort arkeologer upphetsade; För det första fick en stor andel av de döda fick med sig sin egen bägare i graven. För det andra så är de generellt tolkade som ceremoniella dryckesbägare.

Vi vet att människan har haft en nära (för nära) relation med alkohol under en mycket lång tid. Men att tillverka jästa drycker är inte så lätt som det kan verka, inte ens när man väl besitter den teoretiska kunskapen. Det äldsta beviset för att man tillverkat något mer upphetsande än fruktjuicer kommer tätt i spåren på det första jordbruket i Kina, på 6000-talet f.Kr. Runt 4000 f.Kr har vi bevis för öl- och vin-tillverkning i Mesopotamien och Egypten. Stärkelse är en basingredient om du vill tillverka alkohol, och både ris och säd har en hel del stärkelse. Men det behövs också socker, mycket socker, för att hålla fermenteringen igång. Det var extra viktigt i förhistorisk tid då det var svårt att tillverka helt lufttäta kärl, eftersom syre dödar jäsningsprocessen: finns det riklig tillgång till socker kan den agera som bränsle trots en syrehaltig miljö. Man behövde alltså även stora mängder vilda bär, rejält förädlade druvor eller honung. Det är möjligt att kunskapen om alkoholtillverkning nådde norra Euroa i samband med jordbrukets införande på 4000-talet f.Kr., men bevisen för detta är endast spekulativa i nuläget.

Bägarna från 2000-talet å andra sida, har gett en del konkreta bevis. I en snörkeramisk bägare, hittad i en grav på Jylland och daterad till ca 2800 f.Kr, fanns rester av en organisk beläggning på kärlväggens insida. Denna visades bestå av stärkelse från korn, som troligtvis genomgått fermentering (=kornöl). Å andra sidan, en s.k. klockbägare från Skottland hade ett innehåll med extrema mängder lindpollen, troligen från honung. Om det var en renodlad honungsdryck (mjöd), eller om honungen använts tillsammans med säd, vet vi tyvärr inte. Fyra klockbägare från norra Spanien har däremot definitivt innehållit en jäst produkt tillverkad av framförallt vete.

Så stärkelse fick man tag på från säden, och socker är tillgängligt via honung och bär – men jästen? Det räcker inte med att pressa ned sädeskorn och en klick honung i lite vatten och hoppas på det bästa. För att alkohol ska bildas krävs enzymer, amylas för att vara exakt, som kan omvandla stärkelsen till socker, och sedan sockret till alkohol. Amylas kan man få tillgång till på tre sätt:

1. Jästsvamp. Vilket är vad som används i bryggning idag. Men rätt sorts jäst (Saccharomyces) är inget som man hittar under en möglig videkorg. När man väl har jästen kan den sparas och återanvändas, men att få tag på den till att börja med kan vara rejält besvärligt.

2. Mältning. Sädeskorn får börja gro i vatten och sedan rostas de, vilket skapar malt, som i sin tur innehåller amylas. Också förekommande i öltillverkning idag.

3. Tugga säden och spotta i vätskan. Som av en gudomlig försyn, råkar det vara så att vår egen saliv innehåller amylas. Att tugga på groddarna sätter igång processen.

Det sista alternativet låter inte så aptitretande, men intressant nog innehåller de gamla nordiska och finska myterna en hel del exempel på att man kände till kopplingen mellan öl/mjöd och spott. Guden Kvaser skapades av det i en kruka insamlade spottet från asar och vaner. När han senare blir dräpt av jättarna används hans blod för att tillverka Skaldemjödet, som i sin tur blir stulet av Oden i skepnad av en örn som – naturligtvis – spottar ut mjödet i nya behållare. I Kalevala brygger sejdkvinnan Louhi öl åt sin dotters bröllopsfest, men trots allehanda goda råd och insamlande av rätt ingredienser vill inte ölet ta sig och börja bubbla och resa sig, förrän man införskaffat honung och spott från björnen.

Så sensmoralen av detta kan inte bli annat än att fördöma det gamla ordspråket ”spotta inte i glasen” som grundläggande felaktigt.

Skål!

Bägaren på fotot är en finsk snörbägare, fotad av Åsa. Originalblogginlägget finns även på engelska.