Får det vara en kola? Jo, jag vet de är stinna av socker och fett. Men ta då bara en. Det kan väl inte skada? Luta dig tillbaka och tugga eftertänksamt. Känn den fina balansen mellan de brända smaktonerna, sötma och grädde eller smör. Kolan varar en bra stund; eftersmaken är lång och intagandet ska ske långsamt. [[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8933","attributes":{"class":"media-image alignright","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"210","height":"304","alt":""}}]]Kanske är det makliga ätandet en av förklaringarna till att kolans konjunkturer har varit dalande länge nu. Jämfört med allt lösviktigt godis som folk stoppar i sig i rasande fart, tycks det tankfulla tuggandet kanske passé. Folk tycks vilja vräka i sig utan motstånd.

Annat var det när nyfödda biografer och moderna järnvägskiosker här i landet började sälja handförpackad kola på bred front på 1920-talet. Kolan blev – tillsammans med gelégodis – en succé vars popularitet var som störst på 30-talet, då godbitarna också började packas av maskiner. Äldre sockerkonfektyr som karameller och dragéer trängdes undan. Det tuggades och tuggades. Hur många fler patienbesök som landets tandläkare fick under dessa glansdagar vet ingen, men säkert är att en och annan gammal plomb rök. Att äta kola kan vara dyrt, särskilt om man har åldrade fyllningar.

De följande decennierna fick kolan konkurrens av bland annat tuggummi som blev populärt i andra världskrigets kölvatten. Att idissla dessa horribla produkter är enligt min mening bland de mest meningslösa förströelser man kan tänka sig. Ett idogt tuggande ska följas av sväljande – så är det bara. Men redan tidigare hade förstås folk stoppat i sig kåda (av björk, körsbär, tall och gran, exempelvis) för att låta käkarna få arbeta. Nej, tacka vet jag kola som smälter av munnens temperatur och blir allt mer lättuggad för var sekund.

Sedan kolorna introducerades har otaliga märken passerat revy här i landet: Sportkola, Alfa, Pippi, Rival, Lycko-Per, Gammaldagskola (JA), Lonka, Mjölkchoco, Käck, Rollo, Fox, Dixi, Ako, Hemkola och Dumle samt många olika smaktillsatser, exempelvis nöt, choklad, mint, lakrits, hallon och banan. I Luleå lär man nu för tiden förresten tillverka kola med smak av hjortron. Det sägs att det på 50-talet fanns en sort med namnet Pangkola som man gav till tjejen eller killen när man ville göra slut, alltså panga. I början av kolornas guldålder fick man två stycken för ett öre. Snart gjorde inflationen femöreskolan till ett begrepp. När prisstegringen fortsatte valde man istället för att höja priset att minska kolornas storlek.

Jag har själv minnen från tidig barndom på 70-talet av att ha smaskat i mig mycket, mycket små femöreskolor. Tyvärr är somliga av dagens kolor lite trista. Särskilt de som säljs i lösvikt kan ha en fadd eller härsken bismak. Det bästa sättet att få hederliga och härliga kolor är att koka själv. Det är inte så svårt, man sjuder helt enkelt det söta (socker, farin, honung eller sirap) med smör eller grädde. Smör gör kolorna mer glansiga, särskilt om det tillsätts just när kokningen avbrutits. Man måste undvika att massan bränner i kanten av kastrullen, därför är det viktigt att stå vid spisen och röra med jämna mellanrum. Sedan är det också väsentligt att smeten varken kokar längre eller kortare än den ska. Om massan blir för het resulterar det i stenhård och karamellartad kola. Med för kort koktid blir resultatet löst och rinnigt. Vilken idealtemperaturen är råder det delade meningar om. I många recept förordas 120 grader och någonstans mellan 118 och 120 är det rätta området. Då blir kolan precis på gränsen mellan mjuk och fast.

Rör om noga så att hela smeten håller samma temperatur vid mätningen. Vid kokningen använder man sig antingen av en hushållstermometer och avbryter koket när denna visar rätt temperatur. Eller så gör man kulprov när massan ser tjock och bubblig ut. Det går till så att man med sked häller lite av kolamassan i kallt vatten (var försiktig, massan är het!). Går droppen att rulla till en kula är smeten färdig. Kulan behöver inte vara hård, det räcker med att den precis håller ihop. En del trixar med vinsten eller vinäger för att få annorlunda smak och konsistens. Så ska massan stelna något och skäras upp för att sedan slås in i exempelvis smörpapper och binds om med sidenband eller elegant snöre som gör dem riktigt tjusiga. Och så bjuder man: Se så, var inte blyg, ta en kola nu.