När vi andra står med den fladdriga kartan mitt i en blåsig korsning luktar hon sig fram. Karin Fransson har inget lokalsinne och hon gillar inte kartor. Doftsinnet leder henne dit hon ska. Det är Karins näsa, och troligen också hennes man Owe, som tillsammans sett till att hon alltid kommit hem till Hotell Borgholm igen efter resorna till andra länder i den ständiga jakten på nya smaker. Karin Fransson är född med absolut gehör för doft och smak. Hon hade förmodligen gjort stor lycka som utvecklare av dofter på Cartier, Guerlain eller något annat av de stora parfymhusen i Paris. Men nej då. Hon hamnade på Trädgårdsgatan, en tvärgata till Storgatan i pyttelilla Borgholm. Staden som visserligen fylls av turister på sommaren, men blir dödstyst i mitten av augusti. Här stannar du inte till och äter en god middag på det lilla stadshotellet för att du har vägarna förbi. Hit åker du för att maten är resans mål. Hotell Borgholm tillhör inte någon internationell kedja. Här är det maten som drar och det behövs ingen hjälp av plastigt leende hotellkoncept. Hit kommer gästerna åkande från halva Europa och säger att de blir lyckliga av Karins mat. Och hon i sin tur säger att det är för att människorna ska bli just lyckliga som hon lagar mat. En regnig septemberkväll är det fullbokat på hotellet. Från gatan ser jag in i restaurangen genom de stora rutorna. Här lever Borgholm. Där inne pågår Karins Finsmakarhelg med höstens skörd. Det är smakerna hon ger oss. Inte bara rediga råvaror; rotfrukter eller svamp, eller vad många nu förknippar med hösten. Utan mat som har höstens speciella arom. Som luften jag andas när jag trampar i väg till mitt kantarellställe. Under sina cykelturer och vandringar i den öländska naturen drar Karin in dofterna och översätter dem sen till färska kryddor och buljonger hemma i köket. Till sist hamnar hösten på tallriken, till exempel ihop med en confiterad karljohanssvamp och en liten potatiskaka. [[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8894","attributes":{"class":"media-image alignleft","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"167","height":"219"}}]]Karin Fransson förklarar att hennes ständigt pågående arbete är att förtydliga naturens egna smaker och ge dem till sina gäster. När vi pratar om på vilket sätt hon fångar sommarens smaker nämner hon förstås jordgubbarna, men blir ännu tydligare när tomaterna kommer på tal. I stora krukor hemma i Karins trädgård står det drygt tjugo olika sorter. Hon skållar de nyskördade frukterna, skär dem i klyftor och lägger på en plåt. Sedan strör hon över lite socker, salt, timjan, rosmarin, basilika och vitlök, sätter ugnen på 60 grader och låter tomaterna torka i några timmar så att smakerna koncentreras. De halvtorkade tomaterna blandar Karin ner i sallader eller lägger bredvid hälleflundran, för de smakar som sommaren själv. Hon mixar rucola och basilika, med rapsolja och olivolja. Den gröna oljan smakar som gräset doftar i sommarhagen. Gästerna i Karin Franssons restaurang inleder måltiden med att doppa nybakat bröd i den gröna oljan. – Jag ser det så här, säger hon: jag investerar kärlek i all mat vi lagar här på hotellet. Örterna och tomaterna har jag varit med om att föda upp, de är mina barn, men även de andra råvarorna ger jag min omsorg och kärlek. Genom gästerna får jag tillbaka kärleken jag lagt ner. Om du verkligen vill lära känna Karin måste du träffa hennes örter. Kliv in i Karins trädgård, det går en smal kalkstensgång fram till köksdörren. Den gamla trävillan ligger mitt i stan, bara ett par kvarter från hotellet, och trädgården är liten. Men här får de ändå plats, alla örterna. Den ståtliga citronverbenan står vid dörren till det lilla växthuset och salvian har brett ut sig utanför tvättstugan. Karin tar med sig några mjuka salviablad in i köket och slänger ner dem i en stekpanna med fräsande smör. Stekningen gör salvian mild. De frasiga salviabladen strör hon över en nybakad potatistårta med smulad fetaost mellan de tunna potatislagren. På samma sätt kan du mildra smaken hos rosmarinkvistarna. Karins rosmarinbuske tar upp halva köksväggen. – Han är tolv år nu och jag är lika glad varje år han överlever vintern. Under den kalla tiden pratar jag mycket med honom och ger rötterna varmt vatten genom snön. Flera olika sorters timjan växer under päronträdet. – Utan timjan skulle jag inte kunna laga mat, säger Karin. Jag slänger i några kvistar i pannan, och sedan i med lammköttet eller vad det nu är jag ska laga. Det är med timjan som allt sätter igång, då börjar min matlagning. Och snälla rara ni, lägg inte bara i några försiktiga små blad. Ta flera stjälkar, slösa med de färska örterna. Det är egentligen bara libbsticka och mejram man ska vara lite försiktig med, annars är det bara att ösa på. I september är det är dags att skörda många av örterna. – Med örter i frysen kan jag ta fram lite sommarsmak mitt i vintern. Det mesta fryser jag in i plastpåsar eller burkar. Men en del örter mixar jag med smör, vitt bröd och lite ost. Det passar utmärkt med basilika, timjan och bladpersilja. Jag packar in örtklumpen i en brödform som är klädd med plastfolie. Sen är det bara att ta fram den och hyvla av så många skivor man vill ha med vanlig osthyvel. Skivorna lägger Karin på filéer av kyckling eller fisk innan jag sätter in dem i ugnen. Under tiden köttet blir klart får örtskorpan färg. – Dofterna fyller mig och hela köket. Det går inte att ha tråkigt när man umgås med det som växer. Läs mer om Karin, kryddorna och mycket annat i Karin Franssons sju årstider, Prisma Förlag.