Ja, det blev en vårdag med barnen - igen. Bland torrt gräs, iskalla vindar och en och annan försigkommen tussilago. Tappert kämpade vi mot lättjan vid fågelsjön. Bokstavskex och äggmackor räckte bara halvvägs. Resten var ren, existentiell obändighet.

Inte den perfekta vårdagen, men även icke perfekta vårdagar tar en gång slut och det gäller att stanna kvar där man är. Då blir det en perfekt vårdag ändå. Ur det perspektivet blir längtan en styggelse. Längtan till Den Bättre Dagen, till Det Ljuvare Tillfället hindrar en att se vad man verkligen har, att se det enda man har: stunden med barnen som går balansgång på plankräcket, slänger kex åt myrorna och gnuggar sig grusiga och såriga mot bara marken. Deras nyklippta hår som ändå blir tovigt och strävt när det flyger med vinden. Hur de tar i varsin hand, drar åt varsitt håll, så att pappa får tjata sitt eviga mantra -En sak i taget!, givetvis repriserat med sarkasm, livets första, av ögonhimlande barn ungar.

Som vuxen kan man störa sig på det där, att allt måste ske på en gång. Men det är också just det som gör tid med barn så värdefull. Det finns inte en annan gång, redan om fem minuter är framtiden disig och morgondagen är bara ett töcken. De har inte lärt sig att göra våld på sig själva än. De önskar helt och rent det de önskar just nu, här och nu, aldrig i morgon.

Så där jag ränner efter dem med snorpapper och förmaningar ger de mig en lektion i att leva, att inte vara så förbaskat pappig och planerande och trist utan att tvärstanna inför bofinkens gubbspända röda bröst, slöa myror i en halvt urgrävd myrstack eller en vilsen skräddare som vilar ovanför nate och annat grönt vattenkrafs - håvarna fram! Det som varit är en samling redan genomlevda här-och-nu-ögonblick, och framtiden är en massa här-och-nu-ögonblick man ännu inte vet nåt om. Barnens logik är rakbladsvass och effektiv, men inte simpel. Böcker har skrivits om den i tusentals år.

Förresten är ramslöken uppe nu, gardinskira gröna blad som korvat sig upp. Det ligger ett par blad i min jackficka, slår det mig nu. Där gör de väl ingen nytta?