Thomas Herman sticker inte under stol med att han är ute efter en stjärna. Minst. Och stolarna han inte sticker under kommer från Wegner och kostar 46 000 pix styck. Danska, alltså. Men med tanke på hur mycket PR den prislappen gett den nyöppnade krogen Nimb Herman kanske det måste ses som en god investering i alla fall. Resten av utrustningen på är inte sämre den. De franska besticken och de täta, dovt skimrande bomullsdukarna från Geismar förtrollar.

Läget kan ses som kaxigt eller genialiskt. Eller allt på samma gång. Med stora glasfönster och en terrass mot Tivoli är det svårt att vara alltför högbrynt. Men ingen ska säga att de inte försöker.

Matfilosofin liger nära Geraniums, en mindre teknikfixerad version av Nomas puristiska skandinavism. Men framför allt kan man tydligt se att Thomas Herman har skolats av Thomas Rode Andersen på ljuvliga men oanständigt dyra Kong Hans Kælder. Det är ett råvarufokuserat kök med danska råvaor, fransk klangbotten, skandinavisk designestetik och ett par rediga nypor modern teknologi.

Med Løgismose som delägare finns genvägar till magnifika råvaror. För er som inte vet är Løgismose mejeri-, vin- och delikatessföretaget som även driver eleganta mataffärer med otillständigt god och dyr mat. Ofta ekologiskt. Följaktligen är det lätt att förstå varför smöret är så gott att man skulle kunna äta det med sked. Jag äter det istället med gaffeln när serveringen väner ryggen till. Tjockt, guldgult och kossigt får det en att vibrera av vällust.

Ammisarna (förköret för er oinsatta) är minst sagt intressanta. Ett ostron med lite picklat och stekt rökt fläsk ovanpå är trevligt, men ostron som inte är direkt dåliga blir sällan väldigt mycket bättre av att fnoskas till. Sedan kommer en vitsig summering av det bästa hos fläskstek. Knaprig, luftig svål med en lite för ättiskskarp rödkålsmos med ankfett som dipp. Dessutom kommer ett delikat varmt parmesanbröd som, av någon anledning som undflyr mig, kallas finskt.

Och så, som om vi inte förstått vinken, kommer en liten extra hälsning från köket i form av en kula pepparrotsglass med kaviar. Jodå, de har markerat vad de vill: Mycket.

Varmrätten blir också den en lek med en klassiker. "Sommersalat næsten som på Fyn". Beurre blancen med nermixad rygeost är varken mer eller mindre än genialisk. Den färska stenbitsrommen är oklanderligt ren i smaken och har den där förunderligt blekt violoranga färgen som får en att svära över Abbas ofog att färga den bjärt apelsinfärgad. Jag föredrar lite hårdare sockersaltning vilket lyfter smaken. Idén är god, smakerna väl genomtänkta men det vill sig inte riktigt i finishen. De hyvlade rädisskivorna är lite torra. Piggvaren en aning överstekt. Gurkkulorna lite för söta och ättiksskarpa.

Efterrätten är tivolit jag längat efter. Argsint röda kryddkokta rabarberbitar med drag mot purpur som en drinkares näsa (Ok, det var långsökt). Käcka vippor av spansk körvel. Spröda flarn av lakritsgranulat. Jag finner smakkonstelalllationen delikat men hantverket räcker inte riktigt när det gäller konsistenserna. Fromagen på lakrits, vanilj och rabarber är mer pannacottastunsig än fromageluftig. Rabarberkrämen i botten känns stum och agarstabbig. Rabarbersorbeten som serveras till är så där pacojetflufffig på ett sätt jag börjar få lite svårt för. Med så mycket luft invispad blir glassen inte bistert kall nog i min mun utan lite för sorglöst fluffig.

Som en extra bonus får man tre delikata praliner från Summerbird med sig hem. Vitsigheten manifesteras här i pralinen Rødegrød med fløde. En vit skapelse med röda bär som lyckades med konsstycket att behaga trots att den var just vit.

En lunch med två rätter kostar 365 danska kronor. (Fast egentligen är det fyra rätter. Fem om man som jag räknar smöret.) Jag kommer på mig med att börja räkna på hur många som ska sitta i Wegnerstolen för att det ska gå runt. Vad glaset mersault jag drack till kostar tänker jag inte berätta eftersom min man säkert läser det här. Apropå  höga priser: Missa inte butiken på väg ut. Jag hann bara vara inne fem minuter men förköpte mig raskt på konfiterade ankkrävor.

Det är både svårt för mig som uteätare och gravt orättvist mot krogen att bedöma en krog efter en enda lunch; så ni får ta det här för vad det är. Men med ledning av det jag smakade är Nimb Herman långt från att hota Geranium eller Noma. Men vässas teknikerna en smula så kan vad som helst hända. Smakerna sitter redan. Jag älskar de djärva kombinationerna. Och är du trött i fötterna, har mycket pengar och är i närheten av centralstationen är det sanerligen värt ett besök redan nu.