I min butik har jag inte fått syn på långfil förr, och inte överhuvudtaget sedan Sweet var på topp, men det möjligt att den gömt sig när just jag gått förbi.

I Troms i Norge finns också tjukkmjølk, fullt klippbar. Mycket gott med mango faktiskt.

Åh, långfil åt jag ibland när jag var liten! Jag tyckte det var jättegott, men så köpte jag ett paket förra året och det var ju vidrigt! Inte smaken kanske, men konsistensen - som leksaksslime ju! Huargh, vad läbbigt. Men lyssna inte på mig, jag har utvecklat en aversion mot mycket slemmigt och dallrigt med åren. Tror det började med den där läbbiga gelatinranden på picknickbog som jag tvingades äta som barn. :)

Jag älskade också långfil när jag var liten! Årstiden till ära kan jag tipsa om att ha den med smulade pepparkakor. Jag har iofs inte testat det på sådär 20 år, men då var det en verklig frukostfest.

Fil i Finland är, tror jag, som fil i Sverige var förr. Även om jag inte tänkt på det i just de termerna, så har den en konsistens inte helt olik "slime". Ätes med fördel sommartid med strösocker i solen på sommarstugan på Åland.

Jag brukar äta långfil och även filbunke – de inte allt för ofta förekommande tillfällen jag gör min egen – med råsocker och torkad ingefära (pulver). Eventuellt litet krossat knäckebröd med linfrön.

Gift som jag är med en "kvartslapp" är jag väl bekant med långfil. Sommartid bågnar kylskåpet av långfilstetror och en och annan A-fil (enkom för min räkning).
Jag har aldrig förstått min käre makes vurm för den slajmliknande filen. Maken hävdar hur som helst att långfil måste sötas ordentligt, gärna med honung eller sirap. Smulat, hårt tunnbröd är en annan favorit, så kallad "bryta".
Vad tror du Jens, kan det vara nåt???

Så underligt. Min tidvis usla lokal-ica som ibland har slut på väsentligheter som smör (det är en överraskningarnas affär som helt plötsligt rycker upp sig och förvånar) har alltid långfil, filbunke och memma men så flyttade det många från Finland till Västerås på 60-talet.

Skillnaden mellan fil och yoghurt samt även långfil är temperaturen och olika typer av bakterier.

För att yoghurt ska kallas yoghurt i Sverige måste det vara två arter, en Streptococcus (subsp. thermophilus) samt en Lactobacillus (subsp. bulgaricus), levande och fortfarande aktiva när yoghurten säljs. (Det är dom två som kallas "yoghurtkultur" och som ger den specifika smaken.)
Yoghurt behöver högre temperatur för att få sin konsistens och smak, runt 42C. (se därmed varför yoghurt är vanligare söderöver jmf med fil.) Fil däremot går bra att tillverka vid ca 20C under ett dygn.

Filmjölk innehåller andra arter av Streptococcus eller Lacotoccous och deras olika förmågor att bryta ned laktos ger filen dess specifika smak och konstistens. Lågfil får sin sega konsistens av att bakterierna (Lacotoccus lactis) bryter ned lakos till en längre polysackarid som är som en "kedja" och gör konstistensen seg och slemmig.

Denna konstistens går även att få (hävdar vissa) med vissa växtenzymer som man kan hitta om man blandar ned lite krossade blad i mjölken och på så sätt få de långa kedjorna. Dock är det ganska vanligt med lacotococcus runt kor så det är svårt att säga att mjölken inte innehåller det naturligt.

Hoppas att det förklarade lite av bakgrunden till den mysigt goda långfilen och varför det inte är så vanligt vid Medelhavet?!
/mikrobiologen

Lisa: tätörten är väl lite av den där "växterna" som jag skrev om. Jag tror det beror på att man inte pasteröriserade mjölken förr så man kunde få till långfil med växttillsats helt enkelt för att bakterierna redan fanns i mjölken - nuförtiden dör ju allt som är i mjölken för att man sen ska tillsätta det... allt i säkerhetens tecken.

(nej, det är inte helt dumt men ibland är det gott att dricka opasteröriserad mjölk från en gård ;) )