Jag och Olle hade en mindre uppgörelse i köket för ett bra tag sen. Ämnet var salt.

För egen del måste jag bredvilligt medge att mina smaklökar inte bryr sej oförskämt mycket om man slänger vanligt koksalt eller havssalt på maten. Medan diskussionen pågick menade jag att det är storlekarna på saltkornen som gör att smakupplevelsen varieras.

Olle sa att jag hade fel och att havssalt, rökt salt, vulkansalt, himalyasalt och allt vad det nu finns för salt alla hade unika smaker. Jag var tvungen att utmana karln, han bad om det.Grabbade salt från tre-fyra burkar vi hade i köket, krossade det fint och gjorde ett blindtest på honom. Och nej, han fick inte tjuvkika för att kolla färgen på saltet.

Han klarade det så klart. Ner till minsta saltkorn. Den jäkeln.

Men diskussionen tog inte slut för det. För då kom jag på ett nytt argument till smakskillnaderna. Jag menade att det var smutsen som gjorde det. Havssalt med alger och föroreningar och annat gukk som förde honom till nya kulinariska höjder.

Olle var ytterst förolämpad över en antydan att han skulle lägga en massa smuts i maten. Så till den grad att han ringde upp Magnus Lagerberg på Jozo. Som sa precis samma sak som jag hade sagt, fast mycket finare. Det som var gemensamt för ”gourmésalterna” var att de inte var kemiskt renade. Vi lägger alltså snuskigt dyr smuts i maten för att få våra smaklökar att vakna.

Fast å andra sidan - varför inte? Det sägs ju att lite smuts rensar magen ...