Råsaltning av svamp är inget jag hållit på med tidigare. Visst har jag saltat in avkokta riskor, men då har det mest handlat om ett sätt att bereda svampen, att laga till den. Att salta rå svamp för att konservera den, istället för att torka eller frysa in, har jag inte gjort förrän i år. Rätt korkat egentligen, att vänta så länge menar jag.

Men i alla fall, så här gjorde jag: jag skar nogsamt rensad och sköljd blandad svamp i rätt stora bitar, lade ett tätt lager i en glasburk och strödde över generöst med grovt havssalt. Lade ett nytt lager, strödde över igen. Så varvade jag salt och svamp tills burken var full. Redan då hade svampen börjat vätska, och snart hade så mycket spad dragits ur svampen att all svamp täcktes. Färsk svamp består på ett ungefär av 90% vatten, så det finns gott om den råvaran. Man får trycka ihop svampen lite med en gaffel, så täcks den lättare. Det går också att slå över en rejält salt lag. Det är viktigt att svampen täcks. Inte en jävel ska släppas in.

Det var en blandad skörd jag saltade in, någon gång i tidig september vill jag minnas. Smörsopp, kremlor, taggsvamp, fårticka, säkert något jag glömt nu. Säkert rimskivling också. Igår tog jag upp ett provskott ur burken (det är en enorm glasburk, mer som en liten tunna) och lade i vatten för att laka ur en del av saltet. Så hur blev det?

Jag stekte svampen i smör i morse till frukost och när jag åt den slogs jag av hur mycket arom det fanns kvar i svampen. Konsistensen hade blivit lite hårdare, som väntat, men var på det hela taget som färsk svamp. Det var rätt mycket salt kvar i svampen, jag har lite kvar på urlakning för senare experiment - kanske redan denna gräsänklingskväll. Men på det hela taget: klart uppmuntrande.

Min burk/tunna med insaltad svamp står i kylen, som en extra säkerhetsåtgärd, men om bara salthalten är hög nog ska det gå att ha den insaltade svampen i rumstemperatur, om man ser till att ha den täckt av spad/lag hela tiden. Det är ju en lockande tanke att ha en stor tunna stående någonstans, helst på ett svalt ställe, där man efter hand kan deponera årets skörd, nedskuren i grova bitar om så behövs, och några månader senare ta upp det man behöver. Små svampar kan nog gå ner hela. Det blir mer insaltning 2014, lita på det.

Kvällen avslutades med en semifreddo, eller en snabbglass som jag kallade den när barnen undrade. Jag gör den helt på känn numera, på två ägg som jag separerar, vispar vitan för sig och gulan med socker och några stänk vaniljextrakt för sig. Sedan vänder jag ihop allt, och vänder också ner vispad grädde. Sedan får den stå och vila ett tag i frysen innan jag vänder ner smaksättningen, ofta krossad dajm, men ta det ni känner för. Sedan får den stå tills den stelnar helt. Minst en halvtimme innan den ska ätas ställer jag ut den i kylskåpet för att låta den mjukna lite.

Medan just det skedde gick barnen och jag ut för att testa lamporna jag satt på deras cyklar, på femåringens lilla minicykel och på tvååringens trehjuling. De tävlade runt gården, perfekt synliga, och kunde nu se om där fanns några troll i buskarna. Sedan åt vi snabbglassen i soffan (det är ändå lördag). De petade dajmbitarna åt sidan och tog dem sist.

Det jag tycker mest om med semifreddo är det organiska med den. Den är lite klumpig ibland, kanske ojämnt fryst eller tinad, och under infrysningen kan den separera lite så att äggsmeten dras neråt bottnen, med smaksättningen. Men det är så jag vill ha den. Levande, inte förutsägbar och jämn och trist. Det gör mig inget om varje sked inte ser likadan ut, om den inte smakar likadant i varje tugga. Skulle jag lyckas göra en sådan semifreddo skulle den tråka ut mig. Så gör som jag, var inte så jäkla varsamma när smeten ska vändas ihop. Tänk inte för mycket när den ska smaksättas. Denna skeden, ett liv.