LCHF-testimonial: så har det gått
I morse sprängde jag målsnöret efter den första fasen av mitt nya LCHF-liv (redan nu anar ni nog vartåt det barkar). Det var invägning och blodtryckstagning efter en inledande månad. Och även om syftet med mitt LCHF-experiment inte i första hand var att gå ner i vikt så har det sedan jag började äta fett/rätt trillat av inte mindre än 6 kg. I själva verket följde jag mallen för hur man går ner i vikt med fett. De första dagarna rasade två kilo av, mest vätska. Sedan började jag återta de där kilona och var faktiskt uppe på startvikten igen, vilket gjorde mig lite orolig. Men snart började sipprandet nedåt och här står jag nu (bara lite mindre av mig). Min kropp behöver inte längre anpassa sig till en hormonell ojämvikt som jag hållit under armarna med onödigt slarvätande.
Blodtrycket, som jag under julen mätte till 140/90 var nu nere i 122/83, eller något liknande (mitt sifferminne är ovärdigt en ingenjör). Men den största vinsten jag uppnått är definitivt att de blodsockersvängningar jag tidigare haft under dagarna är som bortblåsta. Jag är mycket jämnare och piggare på dagen och vet inte längre vad lunchkoma är. Det skall bli intressant att se vart det bär hän.
Jag har levt strikt och varit sträng mot mig själv, men kommer att släppa efter lite på strypkopplet efter hand. Men bara lite. Jag har nämligen under den här kolhydratfastan insett hur hårt jag kopplat kolhydrater till belöning. Det är i själva verket så att jag så gott som hela tiden den här socker- och mjölfria månaden känt att något saknats, och att detta lätt kan fixas till genom att jag tar en bulle till kaffet efter maten. Men det har inget med hunger att göra, och egentligen har jag inte heller varit så sugen. Det har gällt en typ av tillfredsställande mättnad som jag nu förstår varit kopplad till en blodsockerchock och inte att magen fått sitt. Med lite distans inser jag hur starkt det behovet varit, och hur mycket det styrt mina händer i affärer och på caféer: de har plockat åt sig saker med mitt tysta medgivande.
Börjar jag låta outhärdligt präktig? Börjar ni bli oroliga att jag bara kommer att predika fettdietens lov framöver? Var inte oroliga. I morgon hägrar en semla, och jag skall snart dra igång surdegen igen. Jag må sprattla, men återvänder alltid till min vite mästare, sockerbiten. Men för det släpper jag inte LCHF, och det kan nog hända att jag återvänder till ämnet och skriver om det.
Kommentarer
Guldstjärna till den som ser Seinfeld-referensen.
Enkelt! Det är avsnittet när George inte vill avslöja sin bankomatkod för Susan. Kramer håller på att knäcka den "you'll always return to your dark master - the cocoa bean" (el likn).
Bosco!
Stjärnan till dig, Arvid!
Skönt att slipp koma så klart men känner du dig klarare i hjärnan generellt?
Sofia: ja, det vill jag påstå. Jag känner mig vaknare på något sätt. Jag behöver inte jobba mig upp ur blodsockerdalarna längre. Nog vill jag påstå att det är en stor skillnad mot tidigare. Men jag saknar det där härliga kaffe/bulle-ruset...
Intressant. Jag upplever inget rus av bullar men vill ändå inte avstå helt. Som med allt hittar man något som funkar för en själv.
Sofia, du kan alltid göra ett försök någon månad med att ta bort alla kolhydrater du ser, om så bara för att prova. Att man måste stoppa i sig kolhydrater för att hjärnan skall fungera är helt enkelt inte sant. Kroppen klarar av att frigöra glukos ifrån det fett den lagrat, och vad jag kan bedöma så gör den det dessutom mycket bättre än när jag försöker göra samma sak på egen hand.
Går det så går det. För min egen del har jag alltid varit väldigt sockerkänslig. Det är väl därifrån mitt bullsug kommer.
Sidor