[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8928","attributes":{"class":"media-image alignright","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"250","height":"333","alt":""}}]]Så länge som jag kan minnas - tillbaka till studietiden - har jag fört kassabok över alla mina utgifter. Och ja, jag har ett stort kontrollbehov. Men när min dator var trasig för några veckor sedan, kunde jag inte bokföra någonting. Då ingick mitt överjag och mitt underjag en ohelig allians under mottot "Det som inte syns, det finns inte" och jag passade på att köpa en massa saker, eftersom det inte syns i bokföringen. En ny skjorta i Paris, ett nytt armband på Arlanda, 10 små macarones (de där små pastellfärgade bakverken) à 13 kronor styck, 4 stycken träningslinnen (oh my good, vilken skillnad mot vanliga t-shirts), och 3 påslakan-set. Och det är bara det jag kommer ihåg.
Samt förstås, min Le Creuset-gryta. Efter det att Annina hade skrivit om det, och Lisa haft en kolumn i Svenskan (där hon inte nämnde Le Creuset, men gjorde reklam för fläskkarré i emaljerade grytor) hade jag liksom ingen chans. Jag insåg att det bara var frånvaron av en Le Creuset-gryta, som gjorde att jag inte hade många härliga middagar med alla mina tre vänner, och ett fantastiskt socialt liv.

Eftersom beslutångest är ett annat kännetecknande karaktärsdrag för mig (note to self: ta upp med terapeuten om det kan hänga ihop med kontrollbehovet), så dröjde det några dagar innan jag packade upp grytan. Jag ville behålla möjligheten att lämna tillbaka den. Utifall att. Så den stod i en kasse i hallen, ändå tills jag träffade jag Patrik på Judit och Bertil, som övertygade mig om att det var det bästa köp jag någonsin har gjort, och att han älskar sin Le Creuset, och använder den minst tre gånger i veckan.

Nu har jag använt min 24 Le Creuset-gryta (jag är lite osäker på vad 24 står för, skulle kunna vara diametern i centimeter?) två gånger. Första gången gjorde jag kycklinggryta. Andra gången gjorde jag kycklingfärssås. Båda gångerna smakade det ungefär som de brukar göra när jag använde min oemaljerade gryta som jag fick i födelsedagspresent av min styvmor 1992. Lite mindre järnsmak kanske.

När jag har diskat min cremefärgade (beiga) Le Creuset-gryta låter jag den stå framme på spisen. Inte bara för att det är ont om plats i kastrullskåpet, för det är det, men i så fall skulle jag ju kunna låta den 30 år gamla kastrullen jag snodde med mig när jag flyttade hemifrån stå framme. Det är mer för att anblicken av Le Cresuet-grytan skänker mig - om inte lycka, så åtminstone välbefinnande.

Den sänder en signal om att här bor och verkar en matintresserad människa. Inte en matsnobb som lyxrenoverar köket, och stoltserar med tre sorters olivoljor och fem sorters salt. Inte någon vulgär typ med mer pengar än smak, utan en genuint matlagningsintresserad människa, med stort hjärta och stor bekantskapskrets som äter ur grytan minst en gång i veckan och dricker gott vin till, som Annina, Lisa och Patrik.

Le Creuset-grytor är helt enkelt, tillsammans med bönor, den nya statussymbolen, i kölvattnet efter köks- och väskdebatterna. När lyxrenoverade kök och dyra märkesvaskor är så vanligt att det har blivit tecken på en nyrik osäkerhet, krävs andra sociala statusmarkörer för att skilja agnarna från vetet och getterna från fåren, den gamla intellektuella medelklassen från den nya välbärgade medelklassen. Till skillnad från bönor har Le Creuset dessutom fördelen att grytorna är ganska dyra, så man riskerar inte folk tror att man är fattig. Det vill man ju inte.

Synd bara att ingen av mina gäster kommer att förstå allt detta. De kommer bara att tro att jag inte har plats i kastrullskåpet