Eventcentrum. Det är en märklig känsla att hamna på Heron city i kungens kurva utanför Stockholm, vad man än är där för att göra. Jag och Boel skulle i alla fall köpa lite minneskort och skit på den monstruösa teknikbutiken. Men det är ju som sagt ofta på otippade platser man ramlar på det kulinariskt apparta.

Jag och några kompisar har haft ett stående skämt om att man skulle bli stromrik på affärsidén "potatis på en pinne". Den mest basala av snabbföda för en stressad storstadsbo med smala pengamarginaler. En glasspinne. En stor kokt kall potatis. Lite grillkrydda. Billigt, snabbt, enkelt, relativt mättande, och outsägligt torftigt.

Idén snurrade upp i mitt minne när vi ramlade på ett stånd på Heron city som sålde... ta da: majs i mugg. Jag och Boel kunde inte hejda oss. Vi var tvungna att ha detta gyllengula hopkok som kändes som en av de bistraste affärsidéer man kan ramla på: En pappmugg, majs. lite fett, grillkrydda.

Det som slog mig när jag åt det var förvåning: varför har ingen sålt detta innan? Det var något med den extrema avskalade enkelheten i grejen som var så skön. hur opretto kan mat bli? Så här opretto.
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9526","attributes":{"class":"media-image","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"256","height":"192"}}]]

Tänk helt vanlig burkmajs, typ mikrouppvärmd, lite smör och så den där lite texmexinspirerade grillkryddan.  Sött, salt, fett. Besöken på Frantzén Lindeberg, Fredsgatan 12, Lux och andra toppställen till trots, jag var såld. Jag skippade mitt planerade besök till hötorgshallen för att köpa svärdfisk och kaffirlimeblad för att i stället gå till Ica och köpa några burkar majs. Jag tror att det här är mitt fall ner i matvärldens avgrunder.