När det nya nordiska köket svepte över vägkanter, skogar och ängar i jakt på något nytt och bildskönt att lägga på tallriken så verkar ormroten ha klarat sig undan. Och det kanske har sina skäl. Ovanlig är den inte, men inte speciellt vanlig heller, förutom i norr. Ätlig är den, men kanske inte på det där spännande sättet. Vacker är den, men knappast som violen. Ändå gör den mig väldigt glad när jag emellanåt hittar den.

Kanske för att den sticker ut på så många andra sätt. Det vetenskapliga namnet är Bistorta vivipara. Artnamnet vivipara betyder "föda levande", och det är precis vad ormroten gör. Den släpper ifrån sig groddknoppar, snarare än frön, som kan gro till nya plantor. Groddknoppar och blommor kan repas av med handen och ätas direkt, och smakar därtill gott, både nötigt och milt. En löjtnant i Arvidsjaur med ett arkaiskt språk och ett bedrägligt stillsamt sätt berättade för mig att samerna sedan gammalt åt groddknopparna med mjölk, som efterrätt, och vem är jag att tvivla på det. Ormroten har dessutom stärkelserika rotknölar som kan ätas i mängd, med en smak som hamnar mittemellan jordkällare och rå potatis. Om det kniper kan man nog äta bladen också. Ormroten är en räddare i nöden.

Jag visade ormroten för mina barn under helgens badutflykt till makalöst vackra Hallstad ängar, några mil söder om Linköping. Där sköts ängarna som förr i tiden, med lieslåtter och sedan bete, och kanske är Hallstad ängar de enda riktiga ängar jag sett. Inte som de igenväxta åkerlappar som brukar kallas ängar. Blomsterprakten är tät och obeskrivlig, och jag hittar blommor jag annars sällan råkar på. I helgen såg jag solvända för första gången, bara en sådan sak. Och så ormroten, som jag ser på långt håll; mina ögon är känsliga för de där vitblommiga smala blomställningarna som sticker upp ur gräset. Barnen repade glatt av knopparna och smakade på dem. Men så är de rätt vana vid dylikt när de är ute med mig. Visar jag dem en växt är deras första fråga alltid om den går att äta.  Det är rätt skadat på något sätt, men det gör mig ändå glad, för jag är ju skadad på det sättet.

Ormroten kanske är mer till nytta än den är god, mer överlevnad än njutning, men jag tycker nog att groddknopparna skulle passa fint som strösslade över en ogrässallad. Värre illdåd har begåtts i gastronomins namn. Fast helst ser jag att den får stå där den står, i en äng klädd som till prinsesskalas, gnistrande av färger, så att jag och barnen kan komma tillbaka nästa år igen bara för att titta på den. Varför heter den just ormrot förresten? Jag har ingen aning. Men ormrotens sällsynta större kusin, stor ormrot, har en rätt stor och vriden jordstam. Kanske kan det likna en orm för den som inte vet bättre.