Senapsfröna har vaknat till liv och sträcker sina späda stänglar lystet efter en gnutta januarisol.

Så här års är det inte mycket som spirar. Chiliplantan i köksfönstret släppte de sista bladen redan runt jul - förutom det sprödbruna hopkrullade löv där en fru spindel bestämt sig för att lindebarnspindlarna skulle vyssjas. Tji fick de och så var chilin chikanerad, inte ens ett fikonlöv att skyla sin magra ranglighet med. Men den kommer igen till våren, precis som alltid. Den vill bara sova en stund.

Ute är det än sämre ställt. Går jag ut och skakar enen får jag förutom några enbär att krydda älgen med en rejäl dosör pudersnö innanför nacklinningen. Och sparkar jag undan snön precis på rätt ställe gläntan kan jag nog skörda de där sista djupfrysta trattkantarellerna jag inte hann med innan vintern började vräka vita sin last över oss arma frusna.

I grönsaksdiskarna plirar uppskrämda stackars kryddranglor mot lysrörsbelysningen och undrar vad de egentligen gör uppe så här års och den hitfraktade dillen ser visserligen förföriskt grönpigg ut men smakar som gräsklipp som glömts i skokartong sedan sommaren. Köp inte. Det är inte lönt. Man blir bara ledsen och det behövs inte så här års.

Men allt är inte nattsvart ens i dessa fruktlösa dagar. Så länge det finns lite dagssol finns det hopp, och bådadera får vi mera av för varje dag.

För oss som vill se grönt och känna klorofyllet krulla tungan finns små odlingslekar att ägna sig åt även så här i midvintertider. Kryddkrasse så klart. Några lager fuktat hushållspapper, en tätt utspridd matta frön, plastfolie över tills fröna börjat borra ned rötterna i pappret ordentligt. Ställ i köksfönstret och vänta. Kolla till en gång i kvarten minst, det är roligare än det mesta på tv även när det inte har hänt något sedan sist. Bruna senapsfrön från kryddhyllan fungerar precis lika bra. de är pepprigare än krassen men i övrigt snarlika.

De flesta frön kan sås på detta vis, microgreens som det heter. Pyttegrönt. Rädisa, rödbeta, vitkål, kryddörter, salladsfrön. När du har fina spiriga små skott är det bara att börja klippa, eller för den delen varsamt dra upp skotten, och strö dem varhelst du vill väcka lite liv i vinterns murriga smaker. Men först alldeles vid servering, aromämnena är bräckliga i så här späda skott.

Jag rotade lite i skafferiet och hittade amarantfrö som jag köpte någon gång i ett hälsokostigt infall. Efter några dagar har de stuckit ut sina lurviga groddar i en slags stillsam ormgropsorgie. Men de verkar på väg att resa sig lodrätt med huvudet upp och rötterna ned. Även de geleinkapslade thaibasilika-fröna börjar få rötter även om det går bra mycket långsammare än jag hoppats.

Groddar fungerar ju också. I diskstället står en burk bockhornsklöver och spretar sina bleka armar under kökshaddukens insynsskydd. Efter en natts blötläggning läggs de i glasburk, tunt tyg binds om öppningen och två gånger om dagen sköljs de tills man har fått fina groddar. Mörkt ska de stå, de är godast lika bleka som vinterlår och de smakar lite som om man tappat curryburken i salladsskålen.

Hade jag haft mungbönor hemma hade jag groddat dem också. Även kikärter och sojabönor är riktigt gott att grodda, men de måste förvällas innan man försöker äta dem, annars får man magknip. Linser, vetekorn, alfafa, oskalade sesamfrön, solrosfrön, torkade ärter:  det finns mycket som vaknar i skafferiet bara man sänker ned det i vatten.

Slutligen. Tag en kaffekopp. Sätt en hel vitlök däri tillsammans med en bottenskyla vatten. Vänta. Snart har du färska vitlöksstänglar att klippa över maten och det växer så det knakar, så var inte försiktig med saxen.

Kort sagt, misströsta inte. Odla ditt köksfönster. Håll ut. Snart kommer nässlorna!