I hela mitt liv kommer jag att minnas min mormors höns & curry. Serverad i mormor och morfars varma lägenhet på Västra Vintergatan, med väggklockans tunga tickande och den pipande TV:ns sövande Tipsextra-sus. På de koboltblå tallrikarna, de som var som skapta för ändamålet.

En mild, mjölkig, buljongsalt currysås. Köttet klibbade i tänderna när vi tuggade det, vi tre syskon som trängdes runt det lilla bordet. Det var paradrätten i mormors gastrobulär, vid sidan av leverbiff, porterstek, köttgryta och stekt makrill. Eller, om kvällarna, kokta hot dogs. Ironiserar jag? Vi tokälskade mormors mat. Speciellt höns & curry (fast för oss var det ris & curry).

Jag glömmer den aldrig, men min egen curry ser annorlunda ut än mormors. Jag kokar först buljong på kycklingen, plockar köttet från benen och kokar ur benen lite mer. I själva curryn har jag lök, morot, äpple och rotselleri, en matsked tomatpuré och kanske en halv tesked svennecurry - barnen ska ju förhoppningsvis äta den! Allt kokas mjukt i buljongen och jag mixar det slätt med grädde innan jag lägger ner kycklingköttet. Inga konstigheter. Precis som jag vill ha den.

Barnen äter den, numera. Det hela vände med en enda tugga. Femåringen kunde knappt hitta orden för hur blä det var med pappas curry. Men så smakade hon - mot alla odds. Och sen var curry hennes "bästa". Och ännu en tråd mellan generationerna hade dragits. Jag, fem år, och min dotter, fem år, båda äter ris och kycklingcurry och gaffeln är en grävskopa. Mina döttrar fick aldrig träffa min mormor och morfar. Mormor dog några år innan storflickan, och då hade mormor redan varit änka i många år. Ett foto av mina barn på graven är det närmaste de kom varandra. Jag tänker på det då och då.

Ikväll läste jag för lillflickan vid nattningen, samma bok som jag läst med storflickan så många gånger, men hon låg nu överst i nya våningssängen och läste sina egna böcker, mumlade ord som om hon tuggade på dem. Varje sida i boken vi läste nere i underslafen var sprängfull av minnen. Här brukade vi...här pekade vi alltid på...här räknade vi... Och lillflickan och jag pekade också, räknade, fantiserade. Samma bok, fast ändå inte. Minnena kom vällande från varje sida. Från den tiden. Hon var så liten då, och har blivit så stor. Jag är kanske lite extra känslig för sånt just nu.

Både curryn vi åt idag och barnboken smakade av gamla minnen, men bara för mig. Barnen skapar sina egna. En dag kommer de att tänka tillbaka på den här tiden. Kanske minns de också just det här tillfället. Kanske kommer lillflickan att minnas att pappa torkade sig i ögat hela tiden, och inte babblade fullt lika mycket som vanligt. Säkert läser vi samma bok i morgon igen, det hoppas jag.

Jag slänger kiselstenar efter mig för att kunna hitta tillbaka, i månskenet glimmar de svagt ett tag, men så snart jag vill stanna till knuffas jag bryskt framåt. Tänk på det skalden skrev, att även om timmarna kan vara plågsamt långa ibland, så är själva livet försvinnande kort.