Det hela började med en hård förkylning för drygt två veckor sen. Den lindade sej som en tjock matta runt mej, bedövade all smak, lukt och förmåga att utstöta nåt annat än hesa kraxningar. Efter en vecka hade den mig i sina kalla klor. Jag tänkte inte mer på det.

Tills jag vaknade i söndags helt utan smak. Sen dess har tillvaron varit en plåga. Allt jag äter smakar ungefär som papper. Eller nej, det är en lögn. Konsistensen på maten är så klart precis som den alltid varit och tungan och munnen reagerar på sött, surt och salt. Men det är som att gå tillbaka till stumfilm efter att ha sett allt i 3D.

Hela veckan har varit som en skattjakt, en envis arkeologisk utgrävning på jakt efter den heliga graalen (matvaran) som ska slåss mot skurkar (baciller), förinta ondskan (förkylningen) och göra mej odödlig (eller åtminstone väldigt mätt och glad).
När en dags utgrävning gått i stöpet är det som att jag kastat mig över nästa äventyr.
För varje matdag har gått i olika teman.

Första dagen var lugn, trygg och det kommer snart att gå över-känsla med comfort food, stabil trygg husmanskost – tänk kalvfärsbiffar och potatis

Andra dagen kastade jag mig över allt starkt jag kunde hitta – tänk salami, salsa, chilistarkt

Tredje dagen började desperationen och allt bota förkylningsartat späckat med nån form av vitaminer komma – tänk grönt té med lime och ingefära, färskpressad grapefruktjuice, apelsiner, kamomillté, misosoppa

Fjärde dagen (Herregud, har det inte gått längre tid? Känns som en evighet)så kan man säga att jag gett upp. Jag är friskare än på hela veckan, inte speciellt snorig men fortfarande utan smaklökar.
Och äter mest cashewnötter och wasabinötter och sörplar morotsjuice. Och hoppas att smaklökarna vaknar till liv innan Alla hjärtans dag eftersom jag gärna skulle vilja matfrossa en avsmakningsmeny tillsammans med olle på nåt oupptäckt ställe.

Men det går inte att locka fram en aptit när allt smakar torftigt, hur man än försöker lura sig själv. Jag äter när kroppen säger åt mej att jag ska vara hungrig, men det är allt. Inget okynnesätande av chokladtryfflar i sängen.

Ironin i det hela är att jag varje dag har köpt ohyggligt mycket mat i förhoppningen att nåt ska ge mej smaksinnet tillbaka. Kylskåpet bågnar av sanslösa mängder mat. Och jag vill för första gången i mitt liv inte äta nåt av den.