Solen sken, rödhaken stred i buskaget och doften av jord stod så levande och stark att snålblåsten blev blott en parentes i sammanhanget, när det vägdes För och Emot och jag kom fram till att det nog var en rätt underbar lördagsmorgon vid odlingslotten ändå. Det var dags att vårgräva på allvar.

Först och främst: jag står i tacksamhetsskuld till den farbror som arrenderade min lott innan jag tog över. Han är inte kvar bland oss längre, men den jord han arbetade fram kommer att stå sig i många år. Smulig som grovt snus, bördig nog att jungfruföda grönsaker utan sådd, andra lottinnehavares våta dröm. Den behöver egentligen inte grävas. Det räcker med att jag sticker ner grävgrepen och knycker till. Jorden spricker, öppnar sig, höjer sig. Det är förpliktigande jord.

I fem timmar var jag där, grävde, rensade, strukturerade, pratade, planerade. Och jag vill berätta det här: miraklens tid är inte förbi. Jag grävde en djupbädd. Alla tycks göra sånt nu, men för mig var det min första. Här kan ni läsa om hur det görs. Det tog styvt en timme, och blev ruskigt fint. Men något saknades, en ram, så att inte jorden skulle rinna ut vid vårens första störtregn. Planerna var redan uppgjorda. Jag skulle åka och köpa plank, skruva ihop en ram med reglar, linolja, passa in. Ni hör, det är inget som görs bara sådär. Det är ett projekt.

Då hörde jag en röst, som en ängels röst: -Det står en ram bakom mitt förråd. Du kan ta den. Den är din nu.

Denna ängel, denna ytterst entusiastiska och kunniga hobbyodlare som jag alldeles nyss lärt känna, skänkte mig en ram. Och lo and behold - den passade exakt, jag menar på pilliknarket exakt över min utgrävda bädd. Sådant sker förstås inte av en slump. Det var ödet. Jag är satt här på jorden för att driva upp grönsaker i min inramade bädd, mitt livs mening fokuserad lika skarpt som i ett brännglas. Jag är den utvalde.

Inte för att jag vet vad jag ska plantera. Och det gäller inte bara i bädden, utan i hela landet. Det var en rejäl markyta jag beredde, och det finns mer att ta av om jag skulle känna så. Nu måste det tas beslut.

Jag åkte inte hem tomhänt. En näve fjolårspotatis, första gräslöken, och en påse nässlor jag plockade under vinbärsbusken fick jag med mig. Och en röd näsa, av all sol. Och en förnyad tro på mänskligheten.