Om du tycker om att läsa om mat, så ska du läsa den här artikeln. Och dela den. För det här handlar om matjournalistikens framtid, eller för tusan, det handlar om all journalistiks framtid! Och det handlar om Din framtid som läsare, tittare och lyssnare. Men låt oss prata om matjournalistiken eftersom vi ändå befinner oss på Taffel.

Maten är en av våra viktigaste frågor, så därför är det givetvis viktigt med en kvalificerad matjournalistik. Det vet alla vi som bloggar här på Taffel. Men alla vet inte det. Igår var vi 270 journalister, fotografer, receptmakare, formgivare, kockar, matkreatörer, stylister, redaktörer och andra som jobbar inom media som protesterade mot den återvinningsjournalistik som de tre stora förlagen Bonnnier, Egmonts och Aller allt mer vill ägna sig åt. Det är ett allvarligt hot mot journalistiken, men också mot demokratin på sikt. Ska bara ett fåtal röster höras och återcikuleras i all oändlighet?

Läs artikeln. Dela den. Det är lite viktigt. Tack!

Här är länken till artikeln där du även ser oss 270 medarbetare:
http://www.svt.se/opinion/article12079346.svt

Här är artikeln:

Kändes resereportaget bekant? Hade du redan läst stjärnkockens bästa kökstips på flera andra ställen, liksom det ”exklusiva personporträttet”? Återvinning är miljösmart, men inte som publicistisk idé. De tre mediejättarnas satsning på klipp-och-klistra-journalistik innebär att färre röster hörs och urholkar på sikt kunskapssamhället.

Det pratas regelbundet om tidningsbranschens och medias förestående död, men sanningen är att mediaföretagen själva ivrigt bidrar till att gräva sina egna gravar. Vi som på olika sätt arbetar med media, som bidrar med text, foto, illustrationer, recept, styling, form och så vidare har länge märkt hur viljan att betala för kvalitet minskar i takt med att den publicistiska idén urvattnas. Fokus ligger allt mer på kortsiktiga vinster. De tre förlagen – Bonnier Tidskrifter, Egmont Publishing och Aller Media, som tillsammans står för drygt 60 procent av tidskriftsmarknaden, gjorde vid sina senast redovisade bokslut vinster för sammanlagt 500 miljoner kronor.

Vi har inget problem med att bolagen tjänar pengar, men vi oroar oss över att det kvartalsekonomiska tänkande som just nu härskar inom mediabranschen påverkar det publicistiska och demokratiska uppdraget negativt. Bonnier AB skriver i sin senaste årsberättelse att man vill ”bidra till ett inkluderande kunskapssamhälle”. Men det man gör är något helt annat.

Kapplöpningen om marknadsandelarna på mediamarknaden har skruvats upp ytterligare när de tre förlagen konkurrerar om att leverera allt mer material till andra mediaföretag, så kallad ”content” eller ”innehållsproduktion”. I dag producerar exempelvis Bonnier Tidskrifter innehåll till flera av Aftonbladets bilagor som bil, heminredning och mat. Förlagen jobbar också med kundtidningar. Aller Media gör material för Cubus, Glitter och Max Factor. Bonnier Tidskrifter producerar kundtidningar för Lundby och Happy Homes.

Nu vill förlagen satsa ytterligare och vill då inte konkurrera med kvalitet, utan genom att återanvända redan inköpt material till en billig peng, ett slags skåpmatsjournalistik. Det innebär att läsarna riskerar att läsa samma sak i flera olika tidningar och även annan media. Minsta gemensamma nämnare kommer att styra innehållet eftersom det viktigaste blir att kunna återanvända material i flera olika publikationer. Det som gör en text, ett foto, ett recept eller en formgivning unik och bygger en tidnings varumärke, blir inte längre intressant. Det intressanta blir i stället det slätstrukna, att ett reportage ska kunna passa hos Amelia såväl som i exempelvis Allt om mat, Lantliv och Vecko-Revyn, om förlaget heter Bonnier Tidskrifter.

För att kunna ägna sig åt återvinningsjournalistik behöver de tre förlagen få tillgång till extra billigt material. Därför vill de nu skriva avtal med sina frilansande medarbetare där journalisten, fotografen och illustratören avsäger sig den lagstadgade upphovsrätten. I stället får förlagen möjlighet att använda materialet hur de vill – som redaktionellt material eller i marknadsföring – och i vilket skick de vill, i all evighet. Det innebär att både texter och bilder kan bearbetas om efter förlagens godtycke. Dessutom kan förlagen sälja materialet vidare till sina kunder mot en symbolisk summa för frilansaren. Reportage kan hamna i publikationer och sammanhang där varken frilansaren eller intervjupersonen vill figurera.

Frilansaren förlorar möjligheten att använda sitt eget material. För alltid. Men det allvarligaste är att trovärdigheten för journalistiken - och för de medverkande yrkesmänniskorna - riskerar att urholkas när samma material dyker upp på flera ställen, när material får göras om för att passa ”rätt” målgrupp, när gränsen mellan publicistiska och kommersiella publikationer suddas ut. Ytterst är detta ett allvarligt hot mot demokratin som angår oss alla.