Det skulle ju bara bli en liten sväng till täppan igår, men barnen fann nya lekkamrater där och det drog iväg i tiden. Jag hann med gräsklippning och grästäckning och ogräsrensning men hade inte modet att så mellangrödor riktigt än. Alltså, det jag har sått har tagit sig rätt dåligt. Morötterna är som skäggfjun, och dillen med, och koriandern som skulle vara så lättsådd, den ser ut att ha gått under helt och hållet. Purjolöken ska vi inte ens nämna. Men tistlarna växer enormt! De trivs i min lätta mulliga jord och ett bladpar på några centimeter kan dölja en decimeterlång pålrot. Jag drar upp dem ur jorden med känslan att det är inälvsmask ur en uppsvälld mage (där har jag också avslöjat mina känslor inför tistlarna). Av det jag planterat då? Potatisen växer! Inte för att det är mycket till bedrift. Den skulle ha växt om jag så lagt den på gräsmattan.

När barnen ledsnat någorlunda på sina rabarberparaplyer och på matsäckens syltpannkakor och jakten på gröna larver åkte vi vidare till traktens vackraste område: naziststenen! Varför detta namn på så rara ärtor? Jo, i grusvägskorsningen alldeles intill låg tidigare en stor sten som fungerade som mötesplats för ett eller kanske flera förbund för "nationella ungdomar". Man samlades vid just  den stenen för att sjunga fosterländska sånger och kanske smida planer om världsherravälde eller åtminstone Östergötlands annektering till Tyskland. Det var i just det vägskälet, ansåg man, som bygden var som allra vackrast. Eller så låg det lagom avsides till, jag vet inte riktigt.

Stenen finns inte kvar. Området som den låg i heter Tinnerö, och blev sedermera ett militärt övningsområde. Sägnen lyder att en officerare hade ett ont öga till stenen, givet dess historia, och valde att låta sina rekryter öva sprängtjänst på den. Det ligger åtminstone ingen sten i vägskälet nu. Däremot ligger det en och annan runt omkring. Kanske någon av dem är naziststenen? Det finns lite lösa trådar i hela den här berättelsen. Jag vet inte ens om det fanns korsande grusvägar just där under den tiden som naziststenen ska ha varit i bruk. Eller om den där ilskna officeren ens funnits. Jag litar blint på den lokala tidningens folklivsforskare, och jag tror nu inte att han far med osanning.

Tinnerö är i alla fall en underbar blandning av lite allt möjligt. Urgamla ekar, fågelsjöar, beteshagar med kor och får, järnåldersrösen överallt, gamla knallskott och värn från den militära eran, torp och torpruiner. Det går små stigar kors och tvärs genom hela området, och jag går dem gärna. De brunt anstrukna ungdomarna hade åtminstone rätt i fråga om hur vackert där är. Det var förresten just i Tinnerö, vid Rosenkällasjöns parkering och grillplats som en person blev skjuten för några veckor sedan. Det hade nu inget med naziststenen att göra, varför nämner jag det ens.

Men det var i alla fall från den numera bortsprängda naziststenen som vi utgick, jag och barnen. Vi var på smörbollssafari (smaka på det ordet, det ligger som en strof i munnen). Det är, tycker jag, ett mått på om en äng ska få kallas en äng, att där växer smörbollar. Helst ska där gå kor också. Och kor, de fanns där, men de var just då på promenad längre bort i inhägnaden. Några smörbollar hittade vi inte, men ängarna böljade ändå i gult av smörblommor. Jag pekade givetvis ut ett och annat intressant, som det djupblå jungfrulinet, käringtanden, svaveltickan, ängssyran. Och givetvis kom samma fråga som alltid från min alltmer vetgiriga femåring: -Kan man äta den? Eller så är hon bara slug, hon vet ju vad jag fiskar efter.

Men några smörbollar hittade vi inte, vi hade det bra ändå, göken kokoade, göktytan klyklyade, och promenaden blev lite längre än jag tänkt mig. Det var två lite solmosiga ungar som jag så småningom vände hemåt med, och de insisterade på att gå en annan stig hem. Så det gjorde vi, och när vi nästan var vid bilen igen så...där, smörbollar! Vi beundrade dem ett tag och var helt ense om att de verkligen såg ut som vad de hette. Man får inte plocka dem, sade jag, och femåringen fyllde i: -De är fridlysta! Sedan åkte vi hem.

Varför skriver jag sådant här? Har det ett allmänintresse? Kanske, kanske inte. Jag strör små korn av vetande i texten. Här fick ni er till buds berättelsen om naziststenen. Ni lider nog inte av att läsa ett sånt här inlägg, kanske inspirerar jag er till och med att gå ut i naturen och försöka se allt med nya, större ögon. Men mest av allt skriver jag nog för mig själv. Det är mitt bevis på att jag inte slösade bort min tid med barnen, något jag en gång kan läsa för att minnas hur det kändes att bära en halvfebrig treåring i famnen genom Linköpings vackraste nejd, med en femåring som rände i förväg, zickzackandes mellan kobajs och gravrösen, följande myrstigarna till sina källsprång, allt medan ängens alla blomster stod vajande och frestande runt omkring.