[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8214","attributes":{"class":"media-image alignleft","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"250","height":"216"}}]] Såhär dags varje år går jag runt och letar hemlösa flädrar - ni vet, buskarna som står försummade och vildvuxna i kanten av allmäna parker och fält och fullkomligt kommer explodera i vita blommor utan att någon vågar eller orkar plocka. En fyra-fem av de mest undangömda klasarna kan man nog ta, tänker jag hoppfullt där jag spanar på knopparna. Med tillräckligt många buskar så går det.

Planerna fallerar alltid. Nog blommar de envisa buskarna precis när en viktig rapport ska in, år efter år. Eller så buskas det ur och snyggas till, och där det förr stod blivande råmaterial till minst en omgång flädersaft finns plötsligt bara en prydlig rabatt.

Då får man lukta lite förstulet på en buske i någons trädgård, och sedan trösta sig med den bleka imitation som affärens flasksaft utgör.

Men i år ska det bli av. Jag har redan sett de första klasarna slå ut, och mer kommer om vädret håller. Sedan ska jag frysa saften och skeda den halvfrusen direkt från burken ner i den väntande saftkannan. Mer sommar än så blir det inte.

Klasen på bilden var en av gissningsvis minst 500 på Krusmyntagårdens gigantiska fläderträd, förra året. Nästan värt ett besök bara det. Fast smörgåsarna var också goda.