I de gamla ek- och hasselhagarna som hållits öppna sedan åtminstone järnåldern har en nattlig, ockult procession lämnat spår efter sig. Där går stråk av rött stearin i gräset, som droppat ner från ljusen och stelnat i slingrande former: scharlakansvaxskivlingen har kommit tillbaka efter många år av torka och usla svamphöstar. Jag brukar inte leta aktivt efter den, men det är så inrättat, så måste det vara, att den ofta växer på samma marker där de svarta trumpetsvamparna trivs. Där jag också trivs. För där scharlakansvaxingen lyser illrött i gräset hittar jag också trumpeter, och inte sällan alldeles intill. Det finns också andra vaxskivlingar som lyser lika rött, som den harmlösa men spensliga blodvaxingen eller den aningen giftiga toppvaxingen. Men fel tar man inte, när man lärt sig att scharlakansvaxingen är tydligt vitaktig längst ner på foten, och när fingrarna lärt sig hur den fibriga foten känns. Dessutom blir den större och ståtligare.

Vaxskivlingarna ser verkligen ut som om de snidats ur ett vaxblock med skalpell, av någon med väldigt mycket tid och en utvecklad känsla för utsökta detaljer. Den vackraste svampen jag känner till är en vaxskivling: kantarellvaxingen, som jag hittat en enda gång. Den är obeskrivligt skir, och om övriga vaxingar formats med kniv så har kantarellvaxingen skurits ut med laser. Och en av de godaste jag känner till är också en vaxskivling: sotvaxingen. Den med en konsistens av lättkokt hummerkött, och med doft som när man går förbi en blomsteraffär och någon oväntat slår upp dörren; en blandning av honung och blandade blomblad. Riktigt så god är inte scharlakansvaxingen, men den har sina poänger. Slinkig, mild, men ändå köttig, och den färgar grädden fint laxrosa. Jag tycker själv att den påminner inte så lite om fjällig bläcksvamp i smaken.

Men det är de svarta trumpeterna som är huvudnumret, även de är tillbaka i mina hagar i år. En aning svårväckta och sena, kanske klentrogna efter många års torka. Men de kom till slut. För mig är svart trumpetsvamp starkt kaffe ur termos, länga promenader, ett sovande knyte i babybjörn på magen, ett huvud tungt av nattvak, en segerjigg i gräset när jag hittade dem för första gången. Det är kanske den mest laddade av alla svampar jag plockar, och 6 dagar av 10 också den godaste. Den doftar fårdynga på avstånd och försvarets gamla mörka choklad, och man kan stå på näsan alldeles intill den utan att se någonting, förrän ögat blir känsligt för tomrummet: hålet ner i foten, ner i underjorden, som är precis tillräckligt symmetriskt för att det ska gå att skilja ut trumpetsvampen från de torra löven runt omkring, men inte tillräckligt symmetriskt för att få mig att rycka på varje ekollonkopp som ligger där i gräset (men nog händer det).

Svampskogen och hagarna är en plats där tankarna kan få hinna ikapp. Hösten är alltid en tid för avsked, och jag tar sällan lätt på avsked. Sommaren som kom och förlorades, ännu ett år som rivits av från almanackan (nyårsafton är bara ett världsligt påfund). Barnen som höjt sig ännu ett år ur sina barnjag, och jag som växt inåt. Den sista grenen på mor- farföräldraträdet som föll; vattenrök bakom långtradarna på E4 med kostymen i passagerarsätet, blommorna och teckningen från barnen som tackade för att vi alla fick träffas en gång, med en tillönskan om snar reinkarnation. Tre skopor på locket, och bara minnena är kvar; ett sigill har lackats på plats över en stor del av mitt liv. Förluster, avsked, tillkortakommanden, allt sådant får plats i svampskogen jämte den metodiska lunken och avsökandet. Det är som om hjärnan först måste ges något att sysselsätta sig med innan tankarna kan få sitt spelrum, innan de kan få ta plats utan att bli registrerade, bokförda och reagerade på.

I svampskogen går jag i mina egna fotspår, i mina egna minnen, men som en turist. Jag besöker ställen som verkligen betydde något en gång. Och med samma halvpanik nu som då, när dagarna mörknar minut för minut, och nästa avsked närmar sig, igen. Känslan av den obönhörliga armen i ryggen som trycker framåt, framåt, bortåt. Livet får plats mellan träden, mellan hasselbuskarna, mellan känslan av blöta byxknän och svampkorgens tyngd i handen. Sorgetankarna blandas med matfantasier, musik, en taltrast som bröt ut i ett oväntat kvittrande och gav hopp om ännu en sommar. Fastän benen blir tröttare och korgen tyngre går jag alltid ut ur skogen på lättare ben än när jag gick in.