Det handlar till syvende och sist bara om en sak. Vad det är att vara en människa.

Man kan skriva mycket om asylpolitiken och de sjuka vindlingar som den skapar. Hur den skiljer par som älskar varandra åt, hur den maler ned starka människor till damm, hur den lämnar folk i ett byråkratiskt limbo. Man kan vända och vrida och å ena å andra sidan sig trots att svansen alltid sitter där den sitter. Man kan problematisera och diskutera och tala om regelverk och ömmande skäl och sådana som flyr för livet och sådana som flyr för att deras barn ska få en framtid och man kan tala om att skydda den inhemska arbetskraften och om evolutionspsykologi och att värna landet och om muslimsk invasion. Man kan prata tills orden faller som tegelstenar ut munnen.

Men om man stannar upp och frågar sig vad det är att vara människa. Om man känner efter i kroppen. Då inser man att att vara människa, det är att hjälpa varandra. För att man kan. För att man själv har blivit hjälpt. För att det är inte våldsamheten som är vår sanna natur, det är oviljan att någon annan ska fara illa, även om det är en främling.

Man kan förtränga denna instinkt. Det är inte på något vis ogörligt, det är bara att vända bort blicken och intala sig själv att någon annan kommer göra det som av anständighet behöver göras. Men varje gång man gör det skriker det i själen. Det spjärnar emot. Det finns något inom oss som kallas moral, och de allra flesta av oss  mår bäst när vi går i de fibrenas riktning.

Stoppa REVA. Det är inte anständigt. Och det gör oss alla till lite mindre människor när vi tillåter det att fortgå.