Nej, vad säger ni; det kanske är dags att sparka igång bloggen igen? Skolorna har ju redan börjat och här hemma ska alla krypa tillbaka in i RUTINERNA igen. Det känns faktiskt inte så skrämmande som man skulle kunna tro efter ett långt, lite flummigt, sommarlov. Väckningsproceduren har varit tämligen smärtfri och till och med frukostätningen under tidspress börjar sätta sig.

Våra vardagsfrukostar är inte speciellt märkvärdiga. Däremot håller vi styvt på vissa principer: inga söta pålägg eller mejeriprodukter. Vår ena tjej, som lärde sig älska sötad yoghurt på dagis, har tjatat sig blå i flera år för att vi ska köpa hem den, men eftersom de andra barnen för länge sedan accepterat och gillat den syrliga naturella yoghurten har vi inte velat gå henne till mötes. I förra veckan, hemma hos en kompis, tyckte hon plötsligt att naturell yoghurt var hur gott som helst och fem års tvärvägran var över. Det kan låta hårt, men lite fastare regler för vardagsfrukostarna ger ju även söndagsfrukostarnas rostbrödsfrossa en extra guldkant. Och faktum är att  barnen påfallande ofta väljer vatten istället för juice och avstår marmelad, även om det erbjuds. Honung vill de förstås ha, både i teet, på mackan och ringlad över yoghurten.

Ägg äter vi gärna, men eftersom alla familjemedlemmar har olika preferenser i fråga om koktid är det inte alltid vi pallar koka i veckorna. Att höra någon tjura över en för fast/för lös gula i en kvart kan få den bäste att tappa morgonhumöret.

Ganska många  frukostrutiner grundas just i barndomen, och visst var det osötat bröd som gällde hemma hos oss. Pappa bakade surdegsbröd som var så hårda att de fick skivas med fogsvans och mamma bakade luftiga vita bröd av lantmodell till helgfrukosten eller till fest. Jag kom att bli så präglad av det osötade att jag aldrig förmådde äta sirapslimpa borta utan att uppleva sötman som lite kväljande. Sötad yoghurt fick jag bara hos mormor, men då var det desto lyxigare. Favoriten var Yoggi Citron i portionsförpackning. Hos farmor serverades långfil med svartvinbärssylt och kli om man ville (det ville man inte) och hemma åt vi filmjölk med tinade bär, som vi plockade om somrarna och fyllde hela det hyrda utrymmet i fryshuset på Nilstorp med.

Mamma var alltid glad i syrliga rågbröd, så Fazers rallarhalvor och senare rågkusar var brödet vi köpte hem till vardags. Hon var även förtjust i Falu rutknäcke, men det fanns inte att köpa i Skåne då, så det passade vi på att äta hos mormor i Borås. Och faktum är att efter de första frigörelseåren i eget boende, och själva lyxen att få äta hur mycket vitt bröd man ville, så är det just de två brödsorterna som numera kommit att bli våra standardval i veckorna, eftersom vi märkt att vi står oss bättre på råg och supergott surdegsbröd från bagerierna också får oss att äta betydligt fler skivor än vad vi egentligen behöver.

Det här inlägget innehåller inget recept, men jag tänkte ändå bjussa på min favoritmacka just nu. Förlagan till den är en varm rågbrödsboccadillo med avokado som jag nappade åt mig  hos Joey & The Juices på Kastrup i våras: Rosta en delad rågkuse  och bred den tunt med rå kokosolja (japp, det är nyttigt fett). Mosa en halv avokado och strö över lite flingsalt och eventuellt lite nymalen svartpeppar och kläm ihop.  Råkar du ha alfalfagroddar till hands blir den en komplett lunchmacka. Det kanske låter märkligt, men jag tycks visst aldrig tröttna på just den kombinationen, men om jag gör det får ni gärna förekomma mig och tipsa om er favoritmacka i kommentarerna - eller kanske berätta om era egna frukostfunderingar.