Ett av skälen till att jag inte blev dietist efter min utbildning var att halva jobbet tycktes bestå i att få folk att äta margarin. Under utbildningen fick vi nämligen lära oss att en hög PS-kvot var meningen med livet. Ekvationen gick ut på att mängden fleromättade fettsyror (bra) dividerades med omättade fettsyror (usla).

De som har den minsta koll på nya näringsrön förstår säkert att jag bittert begråter min förspillda ungdom. Redan innan jag var utexaminerad hade PS-kvoten blivit omodern. (Hittar inte ens något vettigt att länka till på nätet.) Nu önskar jag också att den bisarra och ovetenskapliga teorin om energiprocent ska förpassas till den idéhistoriska kökkenmöddingen.

Det är inte det att jag anser bordsmargarin vara omedelbart dödande. Knappt ens långsamt dödande sen producenterna avlägsnade transfetterna efter den förra transfettdebatten. Det är bara en så förbaskat onödig produkt. Men något måste väl de bokstavtrogna på Livsmedelsverket valla sina 6-8 brödkivor med.

Om man nu av någon anledning vill valla mer kalorisnålt än med smör finns det utmärkta alternativ. Till exempel färsk getost med ynka 13 procent fett. En ost så fjärran från Kavli-Klister att den får mig att förfalla till den oförlåtliga matskribentklyschan ljuvligt krämig. Dessutom har osten en sublim mineralrik smak med den där trevliga getsötman som gör mig så lycklig. Perfekt som pålägg i kombination med tomater, rostade grönsaker, charkuterier och nötter. Du hittar den i de flesta större livsmedelsaffärer för ett skäligt pris.

Att den passar fenomenalt till knastertorr brutal-champagne gör inte saken sämre. Mineraltonerna möter upp varandra på ett enastående vis. Lägg stora klickar på lövtunna skivor sprödrostad baguette. Det är naturligtvis smaskens helt utan champagne.