[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8906","attributes":{"class":"media-image alignright","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"140","height":"200","alt":""}}]]En dokumentär om livsmedelsproduktion låter kanske lika upphetsande som Pogo Pedagogs dammiga bildband. Men faktum är att Nikolaus Gayrhalters dokumentär Vårt dagliga bröd är en alldeles lysande dokumentär om det vi helst skulle vilja slippa tänka på: urpsprunget till den mat vi äter varje dag. Vi vet alla att det vi stoppar i munnen inte har mycket att göra med de bilder som reklam och förpackningar vill frammana inom oss. Vi vet att mjölkbönderna inte läser godnattsagor för sina kor, eller att bregottkalvarna inte skuttar runt i en svensk midsommaridyll och drömmer om att bli stora och få göra smör. Vi vet att tomaterna inte mognar på plantan i någon idyllisk trädgård där solen alltid skiner och fåglarna kvittrar. Nej, livsmedelsindustrin är en gigantisk grottekvarn som spottar ur sig paprikor, fläskkarré, solrosolja och tusen sinom tusen andra livsmedel i en rasande takt. Så länge vi inte ser produktionen med egna ögon går det i alla fall att låta bli att tänka på matens resa från jord till bord som annat än en abstraktion. Men Vårt dagliga bröd sliter på ett effektivt sätt fjällen från våra ögon och får oss att sätta maten i vrångstrupen. Vi får följa med bakom kulisserna i snart sagt varje område inom livsmedelsproduktionen: vare sig det gäller fläskkött, nötkött, kyckling, isbergssallad, gurka, paprika eller salt skapar Vårt dagliga bröd en plågsam medvetenhet om industrialiseringens baksida. Fascinerande nog innehåller Vårt dagliga bröd få riktigt obehagliga scener – undantaget ett kejsarsnitt på en belgian blue och några blodiga sekvenser från nöt- och grisslakt. Mycket är tvärt om riktigt vackert, om än på samma kusliga sätt som ett månlandskap: en till synes oändlig hangar fylld med pipande duniga kycklingar; rad på rad med paprikaplantor i en jättelik växthusdjungel; en gigantisk saltgruva långt under våra fötter. Men blotta storleken på anläggningarna och mängden mat som passerar på de löpande banden är märkligt frånstötande. De få människor vi möter är tysta och lika isolerade vare sig de plockar sparris, klyver djurkroppar eller kör en skördetröska genom ett gigantiskt sädesfält. De talar aldrig till oss, tycks inte ens se kameran. De ter sig lika mekaniska som maskinerna de sköter samtidigt som deras mänsklighet blir smärtsamt tydlig bland alla döda djurkroppar, glänsande stålytor och tomma horisonter. Kameran registrerar neutralt monotonin i människornas arbete i långa, stillsamma tagningar som närmast påminner om Roy Anderssons egensinniga bildspråk. Det är förvånansvärt effektivt: man hypnotiseras så av maskinernas svischande och ändlösa mängder lax som snittas upp att man glömmer hur tråkigt man egentligen borde ha. . Och kamerans objektivitet är filmens verkliga styrka: det finns ingen mästrande speakerröst, inga övertydliga inzoomningar, ingen känslosam musik, inga tragiska vittnesmål från utarbetade grönsaksplockare, inga skräckbilder. Det finns ingenting i Vårt dagliga bröd som inte livsmedelsindustrin stolt skulle visa upp (vilket i sig bevisas av att Nikolaus Gayrhalter fått tillåtelse att filma så pass mycket), men ändå berörs man djupt av hur avhumaniserad hela livsmedelsproduktionen har blivit. Men det är nu en gång som det är. Livsmedelsindustrin är inte ond, och framstår inte heller som sådan i filmen: vad vi ser är bara en logisk förlängning av behovet att på ett effektivt sätt producera så mycket mat som möjligt. Det finns egentligen ingenting att se, ingenting att uppröras över. Det finns bara ett oändligt löpande band av halshuggna kycklingar och en ensam kvinna som med skarp kniv och tom blick skär av de små hudflärpar som halshuggningsmaskinen missat. Och det är skrämmande nog. [[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8907","attributes":{"class":"media-image alignleft","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"501","height":"282","alt":""}}]]