Har ni vaknat en morgon i den lilla byn Deyá på Mallorca och saknat tejp? Det har jag.

Den som aldrig vaknat en morgon i den lilla byn Deyá, osv, förstår kanske inte problemet.

Man har alltså hyrt huset några veckor. Det är sista dagen. Planet går om tre timmar. Man har packat, pustat och placerat sig vid köksbordet.

Och så upptäcker man sin nyss inköpta tambor.

Tambor är spanska. Det betyder trumma. En spansk trumma kan se ut nästan hur som helst.

Just den här trumman gör faktiskt det. Den går dessutom inte ner i någon resväska. Och låter sig näppeligen bäras i kasse.

Man behöver en kartong modell större. Man behöver träull eller tidningspapper. Man behöver tejp, massor av tejp.

Som alltid när djupt mänskliga behov uppstår, är det söndag. Inte någon vanlig söndag, fattas bara. Det är en extra seriös, helgontyngd, specialspansk ärkesöndag med stolta och stränga traditioner från Ferdinand II:s tid. Hela byn är övergiven, totalt slut, nerlagd.

Och visserligen finner man en papplåda i källaren. Gamla tidningar också. Men man hittar ingen tejp. Man känner stark längtan efter tejp.

Man går ut i stiltjen.

Plåster, tänker man.

Det måste finnas plåster. Att tejpa med. Olyckor inträffar också på söndagar.

Man minns skylten "FARMACIA" längs byns huvudgata. Man går dit. "FARMACIA"-skylten har sällskap, visar det sig. Bakom apotekets dörrglas hänger den trogna kollegan "CERRADO". Det är spanska det med. Det betyder stängt.

Man glor genom de veckade nylongardinerna.

Någon rör sig därinne. I vit rock. Man övar på sin "stackars -ärlig -turist -som -råkat -mycket -illa -ut"min och knackar på rutan. Man svettas.

"Det är stängt", meddelar den vitklädda kvinnan när hon äntligen öppnar.

Vad heter plåster på spanska? På engelska? På vilket språk som helst?

Man får komma in trots allt. Man ser åtta plåsterpaket i en trådkorg och köper allihop.

"Många blessyrer, stora bekymmer", konstaterar kvinnan deltagande. "Min herre verkar svag.

Äter ni ordentligt?" Man ler generat. Man står där med sina plåster och stammar fram att jodå, man är källarmästare, rent av.

Apotekerskan skakar på huvudet.

"Det kan nog gå bra för er ändå", säger hon tröstande. "Men ni behöver ordentlig mat. Följ med ut i köket och ät min kalvlever." Och det är bara någon timma kvar. Sen måste man åka till flygplatsen. Och man måste packa sin papplåda. Och man måste. Och man måste.

"Det är mycket järn i kalvlever", förklarar den vitklädda allvarligt..

Just det, nickar man. Just det. Mycket järn.

Man har aldrig kunnat motstå kalvlever. Och nu har man ju i alla fall sina trumplåster.