Pan American Clipper
Våren 1952. Flighten mellan Boston och Chicago är försenad. Det är varmt. Stämningen irriterad. Plötsligt flankeras jag av två yppiga flygvärdinnor som med endast ett par leende eskorterar mig till VIP-baren på Logan Airport.
"A refreshment, sir? As a small compensation for the delay."
Bartendern rekommenderar en Pan American Clipper. De galanta värdinnorna slår sig ner och småpratar om den varmaste vårveckan i mannaminne. En och annan blick utväxlas. Diskret. Tänder en Lucky Strike. På en enkel servett med texten The Hazelwood Room placeras min cocktail. Damerna dricker Campari. Glaset är immigt av mötet mellan varmt och kallt. En liten klunk sipprar in i munnen och glider långsamt nerför strupen. Sött, beskt och uppfriskande. Några blinkande ögon. Två leenden. Jag missar Old Blue Eyes nummer i Chicago. Får ringa och be om ursäkt i morgon.
Morgonen efter vaknar jag upp på Logan Hilton. Efter en äventyrlig natt. Nästa flight går om ett par timmar.
Pan American Clipper är inte alls det man tror den ska vara. Den röda färgen och grenadinen skvallrar om en ungdomlig, obehagligt lättdrucken tonårsdrink. Inget kan vara mera fel. Den ger en härlig symfoni av beska och sötma och skulle sannolikt passa utomordentligt bra en het sommardag vid poolen, eller på en flådig cocktailbar på nåt tjusigt hotell. Granatäpplets beska är tydlig och gifter sig väl med calvadosen och syran i limefrukten. Vår gjordes på hemmagjord grenadine (recept kommer inom kort) som är ganska mycket beskare än Rose's Cordial Mixer. Jag skulle rekommendera att man testar lite olika mängder grenadine för att hitta den perfekta smaken för tillfället och personen.
Pan American Clipper
4,5 cl Calvados
1 stänk absint (eller pastis)
3 cl limejuice
1,5 barsked Alm's Grenadine No 2 (eller vanlig Rose's Cordial)
Skaka med stora isbitar. Servera i ett kylt cocktailglas.
Skål!
En av undertecknads mest cocktailfattiga sommarlov någonsin har gått över till en än så länge tämligen cocktailfattig höst. Jo, det har druckits en del, men två veckor i Spanien på en dryckesdiet bestående av rosévin, rosévin och rosévin har ärrat min själ. Åtminstone en smula. Sommaren har dock inneburit två kalascocktails som kommer att presenteras under hösten. Men först ska några rader ägnas lavendelsirap som jag hittade i en fantastisk liten ekologisk butik i centrala Dublin under en svajig golfresa tillsammans med sju bindgalna kamrater. Sockerlagshyllan bågnade av diverse roligheter. Ja, jag vet att man kan koka de flesta själv, men ibland är det kul att ha "köpesirap". Så är det bara. Eftersom resväskan i princip var proppfull med mystiska kläder såsom emblemslipsar och clubblazers så fick jag bara ner en flaska. Lavendel. Väl hemkommen var det bara att testa vad den lille gynnaren kan åstadkomma. Har provat att hälla lite både här och där. Manhattan med lavender. Check. Old Fashioned med lavendel. Check. Check. Check. Torsdagskvällen fick krönas med en egen skapelse - Lavender Martini No. 6. Ni vet känslan. Alla dagens åtaganden är avklarade. Dottern skjutsad till handboll. Älste sonen skjutsad till handboll. Mat inhandlad. Yngste sonens hår tvättat. Disken fixad. Tystnad. Ett glas. Det är man värd. En oöppnad flaska Hendrick's gin står och stirrar på en. Suktar efter en kyss. Både Hendrick's och jag. Vi hittar på något. Något gott. Fram med några buteljer. Torr vermouth dricker man inte ofta i det här huset. Nu jävlar. En stund senare står det ett immat cocktailglas framför en. Gin, torr vermouth, absint, Regan's orange bitter No. 6 och lavendelsirap. Ja, vad säger man? Weltklasse? Njaä... men helt ok för att vara en torsdag. Kan tänka mig en i morgon också. Och då är det fredag, så den är således mer än ok. En tung bas av örtig gin kryddad med en smula anis och kraftigt blommig ton av lavendel. Tämligen söt, men anissmaken och den örtiga ginen håller sötman i schack. En drink för det goda livet. Ditt liv. 
Midsommartiden. Här igen. Sju sorters blommor och drömmar om kärlek. Skira kjolar. Lystna blickar. Stulna kyssar och en orkester vid en lövad dansbana i närheten av ett myggomfluget träsk. Dalälv. Visa vid midsommartid. Fioler. Månskensdränkt sjö i bleke. Gräsfläckar.Vackert. Mycket vackert. En känslosam tid. Året vänder. Nätterna blir längre. Igen. Det spirande, frodiga, livskraftiga i all sin prakt ska långsamt kröka sina ryggar och påbörja sin förmultnande resa. Men först ska vi älska. Sjunga.
Regnet öser ner och vattendropparna bildar små rännilar i skiten på våra oputsade fönster. Önskar att jag gillade långa matinéfilmer med modiga hjältar och lyckliga slut. Men det gör jag inte. Har ändå inga hemma. Och i piratbukten flyter väl knappast gamla Errol Flynn-filmer omkring. Tänker att jag kanske skulle ta ett ryck. Hänga om tavlorna på väggarna. Plockar ner allt, men hinner tröttna innan återuppsättningen påbörjats. De får stå. Gäspar.
Den åländska skärgårn's gudinna, 
Den där mandelsmaken verkar vara en vattendelare. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. Jag tillhör skaran älskare, medan min hustru står på andra sidan och spottar långloskor åt vårt håll. Hon fick en annan drink innan maten idag. Det borde hon inte fått.
