Peppar, peppar...
Alltså, vi måste ta det här redan från början: om man som jag ger sig ut i skogen för att aktivt leta efter bruna, spetstoppiga skivlingar för att äta så måste man vara säker på sin sak. Den toppiga giftspindlingen som har just de här attributen är dödligt giftig. En enda liten svamp räcker för att knäcka njurar och lever. Och giftspindlingen och den svamp jag letar efter kan - och gjorde det också - växa sida vid sida.
Det är pepparriskan jag är ute efter. En av de så kallade finska riskorna (pepparriska, skäggriska, skogsriska, fler?), ett namn som antyder att vi själva inte riktigt har traditionen att ta hand om dem. De är alla brännande skarpa i smaken och möjligen svagt giftiga i rått tillstånd, men efter avkokning i minst fem minuter försvinner den skarpa smaken. Kvar blir kanske inte så mycket ren, ljuv svampsmak men väl en liten beska och en fin konsistens. De finska riskorna saltas ofta in.
Men innan de hamnar i grytan för avkokning synar jag varje svamp minst två gånger. Dels lägger jag aldrig någon svamp i korgen som jag inte till 100% känner igen, dels kollar jag igenom alla svampar igen så snart jag kommit hem, när jag lyfter dem ur korgen. Jo, alla, och jo, även när jag plockat en miljon trattkantareller. Konsekvenserna av minsta slarv kan vara ödesdigra.
Dagens dubbelkoll gav faktiskt napp. Där låg en liten, liten brunsopp bland pepparriskorna som i den första sorteringen passerat mitt måhända trötta granskningsöga. Ingen fara för förgiftning i just det här fallet, men ett bevis på att dubbelgranskningen behövs.
Man måste passa sig i svampskogen - men jag är inte suicidal. Pepparriskan skiljer sig trots allt från giftspindlingen på många punkter och jag är inte speciellt orolig över att ta fel. Den har till exempel en nästan metallic-skimrande brun hattyta, med samma nyans som lite brända pepparkakor och inte det sammetsmatta hattskinn som giftspindlingen har. Det finns fler kännetecken, men jag hänvisar till en svampbok för dem.
Pepparriskorna ploppar upp i stor mängd när de kommer, och kan tynga ner korgen ordentligt fastän ganska små. Här är en bild på en del av fångsten, i avkokt skick. I ett kommande inlägg skall jag tala om vad jag skall ha pepparriskan till.
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8420","attributes":{"class":"media-image alignleft size-medium wp-image-797","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"225","title":"DSC00926","alt":"DSC00926"}}]]
Kommentarer
Tack för det trevliga inlägget om pepparriskor.
Polisen, plockar du själv de finska riskorna?
Gjorde mitt livs första finska riskasallad häromdagen (på skogsriska och skäggriska), och undrade om jag kokt dem för kort tid alternativt förväxlat med någon annan riska, då salladen hade en tydlig (om än inte störande) beska. Vad glad jag blir då du så tydligt anger att det blir en liten beska kvar - har inte sett det nämnt i någon litteratur. Skall bli spännande att se vad du skall göra med pepparriskorna - detta kommer att vara helt avgörande för om jag skall tycka det vara mödan värt att fortsätta plocka "finska riskor"... Fast skäggriskan fortsätter jag nog med, fina exemplar är en av de fräckaste svamparna i skogen, tycker jag!
Recept anger ofta att svampen skall kokas ur i minst 10 minuter, helst flera gånger. Då finns knappt nån smak kvar! Nej fem minuter får räcka. Den där lilla restbeskan står sig fint speciellt som saltad, tycker jag.
Kalle: fortsätt att plocka finska riskor för sjutton gubbar. Ta dem nu när de finns, koka ur och frys in. De kan saltas eller läggas in senare.
Sidor