Får man blogga om sina drömmar? Bäst att fråga först, det finns få ting här i världen som kan vara så trista som andras drömmar. Drömmen är begränsad till och meningsfull endast inom ett visst symbolsystem och med vissa erfarenheter - det egna, och de egna. Drömsekvenser i litteratur och film som skall föra handlingen framåt är bara plågsamma - med undantag för agent Coopers surrealistiska drömmar i Twin Peaks; stämningen liknar den i mina egna.

Nå, jag tar jag risken. Drömmen var ändå matrelaterad och går dessutom att koppla till ett av mina tidigare inlägg, det om Pluras mage. Jag befann mig nämligen på middag hemma hos Plura, även om "hemma hos" i det här fallet var i någon sorts lantlig inglasad veranda. Mauro Scocco var där och ytterligare en person (suddig, konturlös, stum) som min hjärna skapade som utfyllnad för att få fyra kring bordet som i TV-programmet.

Vad gjorde jag där? Var jag verkligen inbjuden? Jag kände mig mer som en betraktare än som en gäst även om jag satt vid bordet, Plura till vänster om mig och Mauro till höger. Plura hade skjortan på och serverade dagens mat, det var stekt salt sill med löksås. En tallrik hamnade framför mig men jag kunde inte förmå mig till att äta, rädd att ta mig friheter.

Det var då Plura sade det. "Peter vill inte smaka på maten", sade han lite retfullt. Nå, om han visste mitt namn måste jag vara där som gäst, tänkte jag och smakade. Det var förstås ruskigt gott (sådant är bestämt redan innan man drömmer), sillen var tjock och smörig i konsistensen som gravlax och löksåsen var gräddig och söt. "Det här är...sådär hedniskt gott" fick jag ur mig, ärligt menat, och Plura nickade, pekade på min tallrik och förklarade något om hur han lagat till det, men det höljdes förstås i dröm-mummel.

En stund senare sprang jag längs en kaj, möjligen jagad, och jag säger inget mer om drömmen för den hade fortsättningsvis varken med sill eller Plura att göra.

"My dream is a code waiting to be broken" sade agent Cooper. Jag tror att jag helt enkelt var sugen på sill med löksås.