Pisco Sour
Hur många cocktails har sin härkomst i Sydamerika? Jag har inte en susning, men en kvalificerad gissning är att det finns ett nätt litet glapp upp till de stora elefanterna. Pisco Sour är dock en finfin upplevelse. Direkt ifrån Sydamerika. Det sägs vara oklart huruvida den kommer ifrån Peru eller Chile. I Peru gör man den med citroner och i Chile gör man den med lime. Jag gör den med citron, precis som Dale DeGroff. Denne ikon i den amerikanska bartenderkulturen tillskrivs äran att ha fått det amerikanska folket att verkligen upptäcka och uppskatta Pisco Sour. Han introducerade drinken på sin meny på La Fonda Del Sol i New York på 60-talet. Ja, då hade chilenare och peruaner i och för sig sippat Pisco Sour i 250 år.
Vad är då Pisco? När spanjorerna invaderade, koloniserade, exploaterade och charmerade sydamerika på 1500-talet hade de så klart bemödat sig att plocka med vindruvor. Dessa åkte snabbt i den sydamerikanska myllan och efter några år gick det hur bra som helst att skörda druvor och pimpla rödtjut på andra sidan Atlanten. Givetvis gick det även alldeles utmärkt att göra druvdestillat som man gjorde hemma i Europa. Spanjorerna kallade det för orujo och italienarna för grappa. I Sydamerika fick det heta pisco, efter de kerimikkärl destillaten fick mogna och gotta till sig i.
I USA och Europa är kanske Whisky Sour den mest druckna sourn, men frågan är om inte Pisco Sour är ett strå vassare. Pisco, citron, sockerlag, äggvita och Angostura. Piscon i sig påminner i grova drag om grappa, men den har en litet annorlunda doftflora. Jag har i och för sig bara testat en enda Pisco, men i den hittar jag både sälta och ett drag åt tequilans lätta oljighet. Den är rund i smaken, ganska blommig och ger ett sötaktigt intryck med viss bitterhet. Drinken drar åt samma håll. Den har en mogen smak, är litet kärv till en början med riktigt bra syra och den juldoftande Angosturan som ger ett nästan hemtrevligt, kärvänligt intryck för att sedan ge gomseglet rak höger på vägen ner mot strupen. En sofistikerad drink, som ger ett festligt och ganska speciellt intryck trots all sin enkelhet.
Problemet med den här bekanskapen är att man nu måste utöka sin "pursuit of happiness" genom att leta spännande Pisco-sorter vart helst man sätter sin fot. I kombination med rye whisky, bittrar, Rhône-viner och ginsorter så kommer det att bli bökigt.
Men jag är värd det!
Pisco Sour
En Sydamerikansk förälskelse som redan övergått till kärlek.
- 6 cl Pisco
- 3 cl citronjuice
- 1,5 cl sockerlag
- 1 st äggvita
- Några stänk Angostura bitter
- Ner med allt utom Angosturan i en shaker tillsammans med massor av is.
- Skaka tills du inte orkar längre.
- Sila upp i ett Champagneglas.
- Stänk Angostura efter tillfälle och person.
- Se kondoren som cirklar över stan.
Skål!
En av undertecknads mest cocktailfattiga sommarlov någonsin har gått över till en än så länge tämligen cocktailfattig höst. Jo, det har druckits en del, men två veckor i Spanien på en dryckesdiet bestående av rosévin, rosévin och rosévin har ärrat min själ. Åtminstone en smula. Sommaren har dock inneburit två kalascocktails som kommer att presenteras under hösten. Men först ska några rader ägnas lavendelsirap som jag hittade i en fantastisk liten ekologisk butik i centrala Dublin under en svajig golfresa tillsammans med sju bindgalna kamrater. Sockerlagshyllan bågnade av diverse roligheter. Ja, jag vet att man kan koka de flesta själv, men ibland är det kul att ha "köpesirap". Så är det bara. Eftersom resväskan i princip var proppfull med mystiska kläder såsom emblemslipsar och clubblazers så fick jag bara ner en flaska. Lavendel. Väl hemkommen var det bara att testa vad den lille gynnaren kan åstadkomma. Har provat att hälla lite både här och där. Manhattan med lavender. Check. Old Fashioned med lavendel. Check. Check. Check. Torsdagskvällen fick krönas med en egen skapelse - Lavender Martini No. 6. Ni vet känslan. Alla dagens åtaganden är avklarade. Dottern skjutsad till handboll. Älste sonen skjutsad till handboll. Mat inhandlad. Yngste sonens hår tvättat. Disken fixad. Tystnad. Ett glas. Det är man värd. En oöppnad flaska Hendrick's gin står och stirrar på en. Suktar efter en kyss. Både Hendrick's och jag. Vi hittar på något. Något gott. Fram med några buteljer. Torr vermouth dricker man inte ofta i det här huset. Nu jävlar. En stund senare står det ett immat cocktailglas framför en. Gin, torr vermouth, absint, Regan's orange bitter No. 6 och lavendelsirap. Ja, vad säger man? Weltklasse? Njaä... men helt ok för att vara en torsdag. Kan tänka mig en i morgon också. Och då är det fredag, så den är således mer än ok. En tung bas av örtig gin kryddad med en smula anis och kraftigt blommig ton av lavendel. Tämligen söt, men anissmaken och den örtiga ginen håller sötman i schack. En drink för det goda livet. Ditt liv. 
Midsommartiden. Här igen. Sju sorters blommor och drömmar om kärlek. Skira kjolar. Lystna blickar. Stulna kyssar och en orkester vid en lövad dansbana i närheten av ett myggomfluget träsk. Dalälv. Visa vid midsommartid. Fioler. Månskensdränkt sjö i bleke. Gräsfläckar.Vackert. Mycket vackert. En känslosam tid. Året vänder. Nätterna blir längre. Igen. Det spirande, frodiga, livskraftiga i all sin prakt ska långsamt kröka sina ryggar och påbörja sin förmultnande resa. Men först ska vi älska. Sjunga.
Regnet öser ner och vattendropparna bildar små rännilar i skiten på våra oputsade fönster. Önskar att jag gillade långa matinéfilmer med modiga hjältar och lyckliga slut. Men det gör jag inte. Har ändå inga hemma. Och i piratbukten flyter väl knappast gamla Errol Flynn-filmer omkring. Tänker att jag kanske skulle ta ett ryck. Hänga om tavlorna på väggarna. Plockar ner allt, men hinner tröttna innan återuppsättningen påbörjats. De får stå. Gäspar.
Den åländska skärgårn's gudinna, 
Den där mandelsmaken verkar vara en vattendelare. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. Jag tillhör skaran älskare, medan min hustru står på andra sidan och spottar långloskor åt vårt håll. Hon fick en annan drink innan maten idag. Det borde hon inte fått.
