Det är midsommar och och jordgubbstider. Jag har lyckan att ha en egen liten jordgubbsodling, en riktig sommarlyx. Men det är när jag står där och livsnjuter och är primörmindful som jag inser att jag inte skulle överleva en dag som ackordsarbetande jordgubbsplockare. Under en timme har jag fått ihop sju liter, vilket gör en timlön på 28 kronor, om jag hade varit säsongsarbetare.
För två år sedan köpte jag en gård i Uppland, tillräckligt stor för att försörja tre personer på 1970-talet, men i dag alldeles för liten för att bära ens en person. Jag och min man har som tur är andra jobb också, men vi testar olika verksamheter på gården för att se vad som kan ge inkomst, som ekologisk jordgubbsodling. Jordgubbsidén var min från början. Det är obegripligt varför det ekoboomen till trots knappt finns några ekologiska jordgubbsodlare i landet. Enligt KRAVs lista finns det bara ett 20-tal i hela landet. Ekologisk odling innebär visserligen mer arbete (ogräsrensning för hand i stället för kemikalier) och är känsligare för sjukdomar och angrepp, men ändå. Jag tyckte ändå att det borde vara en kommersiell succé för gården!
Ekologiska jordgubbar har ett mycket starkt försäljningsargument – smaken. De smakar mera och saknar den trista bismaken av kemikalier. Jordgubbar är nämligen en av våra mest besprutade grödor och vid den senaste kontrollen som Livsmedelsverket gjorde 2014 visade det sig att i princip alla (97 procent) av de svenska konventionellt odlade jordgubbarna innehöll rester av bekämpningsmedel. Det är en realitet som skär sig rätt kraftigt mot det som jordgubbarna brukar associeras med, som svensk sommar, tårta, glada barn, romantik och lyx. Försäljningen av våra blygsamma litrar är heller inga problem, det är plockningen. Det är då jag inser varför en jordgubbsplockare får knappt fyra kronor litern. Jag som amatör klarar av sju liter på en timme, avancerar jag till tio-tolv liter får jag en timpeng runt 40 kronor. För att komma upp i lägsta lönen enligt Kommunals avtal skulle jag behöva plocka 30 liter i timmen, 160 timmar i månaden! Det är ett tempo som bokstavligen får svetten att lacka i en tuff arbetsställning. Det här innebär, som vi alla vet, att du måste komma från betydligt fattigare förhållanden i andra länder för att anse det vara lönt att plocka svenska bär.
Är odlarna då hänsynslösa utsugare? Nej det är svårt att påstå med ett konventionellt jordgubbspris som just nu i mina trakter ligger runt 20 kronor litern, plockaren får 4 kronor, kartongen kostar 1 krona, försäljaren ska också ha en krona eller två och sedan har vi kostnaden för plantor och framför allt för odlingen. Även om det ekologiska priset ligger mer än dubbelt så högt, så är det ändå mycket små marginaler. Det är för billigt helt enkelt och det är därför som i princip allt kroppsarbete inom frukt- och gröntbranschen bygger på utländsk, billig arbetskraft.
Det är jag som med min långsamma plockning kapsejsar odlingsekonomin i vårt jordgubbsland. Det känns lite deppigt, men är samtidigt en nyttig lektion i vår tids matekonomi. Vad är priset för vår mat och vem är det egentligen som gör jobbet?
(En version av texten har tidigare publicerats som krönika hos Ekolådan.)
