Det finns en ny espressomaskin i mitt och olles hem. Den består av skinande metall och ser ut att höra hemma i professor Balthazars laboratorie. I vanliga fall kastar jag mig över nya tekniska leksaker, utforskar och pillar. Men det är något med espressomaskinen som skrämmer mej.

En maskin som låter något fruktansvärt, pyser ut ånga och verkar som att den i vilken sekund som helst ska explodera. Och jag har ändå gjort ett ansenligt antal espresso i mitt liv eftersom jag extraknäckte på kafé en gång i tiden...

Med hjälp av en vän lyckades jag och olle fatta hur den funkade. Espresson är fantastiskt god. Men fortfarande på morgonen så gör jag sunkkaffe istället. Jag går liksom i trevande cirklar runt espressomaskinen och når sen slutsatsen att den är livsfarlig för en morgontrött och okoordinerad boel. Brännheta maskiner som sprutar varm ånga är liksom inte det jag är beredd att hantera på morgonkvisten.

Jag ska använda den. Jag måste bara ta mej över en mental tröskel först. Och den tröskeln kan jag inte ta mej över innan jag fått dagens kaffe. Som då av naturliga skäl blir sunkkaffe med bitter bismak...