Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad. Och ta inte det här på fel sätt. Jag älskar verkligen när folk hittar på nyskapande saker med mat, tar nya grepp. Ge mig banan med lökdipp och jag mumsar glatt. Råbiff med lågtempererade glasålar? Visst, hit me! Men när det kommer till våfflor så ge fan. Jag blir vrålkonservativ.   

Jag blir aggressiv av dessa varianter med keso och rödlök, forellrom, chevre och pinjenötter. Eller den vidriga spenat och fetaost. För min del skulle det lika gärna kunna ligga bajs på de där våfflorna.

Jag tror att dilemmat har att göra med att jag älskar våfflor så passionerat så att jag nästan blir gråtmild. Och varje variant jag ser med något annat än grädde och sylt (hjortron, å underbara hjärtegryn till hjortron) är liksom en förlorad värld. Jag tänker "hur kunde du?" och blir alldeles sorgsen över vad det kunde ha varit.  Jag blir till och med lite ledsen över om någon har gjort en lite vuxnare och lyxigare variant och lagt hela bär på den där våfflan.

Nu är våffeldagen här och jag tänker häva i mig våfflor. I ett rum som steriliseras så att inte en partikel av chevre eller rödlök existerar där. Bara grädden och sylten är bjudna.