Så fostrar man den lille matnörden
På vår nya fantastiska taffel-blogg Bind mig, mata mig, skriver Boel om konservativa skitungar som vill att allting ska smaka som det alltid har gjort. Jag fasar verkligen för när den tiden kommer. Än så länge äter nämligen min unge nära nog allting han får händerna på (inklusive sånt som de allra flesta skulle låta bli att äta, som exempelvis kartong och penséer). Utom frukt. Han tycker generellt inte om frukt.
Däremot glatt korv från Taylor & Jones, fiskgryta med vitlök och chili, kikärtsmos med tahina och couscous, kycklinglever med aprikoser, grovt surdegsbröd med hela frön och korn i. Förresten äter han allt bra bröd men den enda gången han blev erbjuden det tvärvägrade han hamburgerbröd från mcdonalds, så en liten matsnobb är det ju möjligt att jag uppfostrar. Om jag inte respekterade hans integritet så mycket skulle jag kunna publicera en bild där han har tomatsås i hela ansiktet och en fänkåls- och vitlökskryddad fläskfrikadell i varje tjock liten hand och världens lyckligaste leende och ni skulle alla dö av akut sockerchock. Jag lovar.
Tyvärr vet jag förstås att den här tiden är övergående. Han kommer också bli sådan att han argt men metodiskt petar bort all lök ur köttfärssåsen (det gjorde min lillasyster) eller kniper ihop munnen så fort något som inte är makaroner eller fiskpinnar närmar sig. Jag fasar. Jag hoppas bara att om han har ätit bra fram till dess, och lärt sig att man faktiskt kan smaka på nya saker även om man inte behöver äta upp, så kommer han så småningom kunna bli matälskare igen. Senare. Det skulle förstås också kunna vara så att jag präglar honom på maten nu och att han kommer tycka att mamma Scans köttbullar smakar konstigt och otäckt jämfört med mina som han är van vid.
När jag en gång gjorde en liten intervju med Paolo Roberto apropå hans italienska kok- och familjebok frågade jag om råd om hur man fick barn som åt bra. Han har en tvååring och en fyraåring (ungefär). "Ingen ketchup" var hans omedelbara svar. Så fort ungarna får smak på ketchup så förstörs deras smaklökar och de kommer att kräva att all mat är söt och menlös.
Om det bara vore så enkelt. Jag hoppas så att han har rätt.
Kommentarer
Jag har ofta ansträngt mej och lagat bra mat för att Gustav ska ha med sej det och utveckla någon typ av vettig insikt om att sakere kan smaka olika. Men så blev det inte, inte än, inte vid 5,5 års ålder och inte tidigare. Nu har jag fått ge upp, för förutom min köttfärssås, så gäller mamma scan och kungsörnen. Har det med ketchupen att göra? Gustav får ju ketchup! Nä, Paolo är helt fel ute, han gillar att uttala sej kategoriskt och i bland har han rätt, men han har fel. Vid en jämförelse med andra barn i bekantsskapskretsen (som inte äter ketchup och inte dricker läsk) är nämligen Gustav en riktig gourmet. Det visade sej häromdagen när jag serverade en fänkåls- och stjärnanisdoftande köttfärssås med karljohanssvamp i. Gustav vräker i sej, dom andra äter mackor. Ketchupstopp ger således inte önskad effekt i det avseendet (inte annars heller om du frågar mej, men det är väl en annan fråga).
Fast nånstans känner jag att mina ansträngningar börjar ge frukt: igår till exempel gjorde jag och G egen garam masala enligt jaffreyboken och den ständigt återkommande kommentaren var "Vad gott det luktar!" och då snackar vi en blandning av nejlikor, kardemumma, kanel, spiskummin och muskot. Det kanske bara luktade bullar egentligen? Kanske har vi en bit kvar.
Å andra sidan, är det viktigt att ens barn tycker om samma saker som man själv gör? Ska man skryta med att ens 5-åring gillar torkad svinlever om hen nu gör det?
Handlar det inte lite i alla fall om vad man faktiskt väljer att servera? Om man tror att barn bara äter falukorv och makaroner och därmed ställer det på bordet även om man själv äter något helt annat så kan man så klart inte förvänta sig att de glatt ska äta hoummus den dag man serverar det? Vi låter dottern, nu 2 1/2, äta exakt samma som vi gör, och vill hon inte äta så är det ok, men för det mesta äter hon i alla fall en del, och äter hon inte först gången så gör hon det ofta den femte eller tionde gången. Nu är så klart inte detta någon försäkring mot ett framtida petande i maten, dagis serverar ju inte direkt gourmetmat (även om de ibland får sallad med kikärter, vilket personalen var högst förvånade över att min dotter för det första visste vad det hette och för det andra åt med god aptit).
Vad gäller ketchup så tjaaa, Paolo Roberto har kanske en poäng, men vi äter ju ketchup på korven ibland, och eftersom det inte är giftigt eller direkt olämligt för barn (såsom t ex vin om nu någon skulle få för sig att göra den jämförelsen, på vissa forum kan man räkna med att det dyker upp som ett brev på posten, här brukar dock folk vara något mindre benägna att använda den typen av argument) ser jag ingen anledning till att hon inte också ska få det. Hursomhelst, ikväll blir det korv från Taylors & Jones, garanterat utan ketchup, och jag är övertygad om att hon också denna gång kommer att äta med god aptit!
Min mamma bakade ALLT under min uppväxt. ALLT. Småkakor, bröd, tårtor, allt.
Och jag stod och stirrade in i kakhyllan i diverse affärer och ville ha färdiga kex när det fanns hur mycket bakade kakor hemma som helst.
Man går som barn igenom en vilja att visa att jag kan också bestämma, eller vill bestämma. Och då får man väl bestämma hur mycket världskrig man vill ha vid matbordet.
På något sätt tycker jag att det är lite rörande att den återkommande kommentaren när man gör egen garam masala med barnet blir att vad gott det luktar. Det luktar ju gott för tusan för en vuxen också.
Och Isobel, jag återvänder till de egna köttbullarna. De andra är nödkost och inte nåt mamma scan här heller.
Det ger sig med åren, men kanske först upp emot tio-årsåldern. Jag göra en evighetsutläggning om mat, barn som biologiska däggdjur och variation, men låter bli. Men man kan tänka lite själv på det. Att barn är neofobiker eftersom de MÅSTE vara det, annars kan man dö (historiskt). Men det ger sig med tiden. Så sant som det är sagt så gör de som vi gör, även när vi gör bra saker, som tycker om mat.
Ens egnas och andras barns matvanor och orsakerna därtill är ett utmärkt samtalsämne i fikarummet om man vill skapa osämja och splittring. Så jag har i princip slutat ta den diskussionen och låter andra få göra som dom vill, men om nu ämnet kommer upp bland andra matnördar, så ok - alla är ju ändå lika stora besservissrar så ingen tar illa upp.
Jag har två barn i fem- och åtta-års åldern som ännu äter i princip allt vi serverar dem med god aptit. Efter att dom passerat mos-stadiet och börjat äta portionsmat så har dom alltid fått samma mat som vi vuxna. Vi har dragit ner på saltet och undviker apstarka chilligrytor, men alla äter i princip samma mat.
Om att dom vant sig att inte backa för nya smaker beror på att vi kört en konsekvent linje i stil med smaka allt - man behöver inte äta upp allt - men ingen annan mat serveras istället, så verkar det iallafall ha funkat på mina barn.
MEN - jag tror inte att det bara funkar med god mat och en fast hand i längden. Allt eftersom barnen växer upp värnar dom mer och mer om sin egen person och identitet, och att bestämma vad man själv väljer att äta är en enkel bit personligt territorium att muta in. Att välja bort och begränsa sig är det självklart enklaste sättet att göra detta på - både för barn och vuxna också i andra sammanhang än val av mat.
Det allra enklaste sättet att väcka barnens intresse är att låta dom vara med i matlagningen, från att bara skala en potatis i femton minuter, eller hacka en lök i tio minuter med barn-kniv, och när dom är lite äldre lägga allt i kastruller och mäta kryddor. Nu är det deras mat som dom lagat och både magen och identiteten har fått näring, och som grädde på moset har man gjort något tillsammans.
Därefter kan man låta barnen få en egen(eller flera) måltid i veckan. Låt dom välja recept, ha en egen shoppinglista till affären, och assistera sedan matlagningen efter behov. Få saker är större än stoltheten hos en femåring som serverar egenrörd potatismos med stekt kronkorv (prinskorv han själv fått klippa skåror i ändarna på). Och nu har man än alldeles egen liten matnörd 'in training', som älskar besöken hos T&J, i Hötorgshallen eller tillochmed i det lokala snabbköpet med sin egen lista i handen och en hungrig glimt i ögonvrån. Och när dom själva får respekt och beröm för 'sina' måltider börjat dom också respektera och intressera sig för övriga.
Avslutningsvis rekomenderar jag alla Johanna Westmans kokböcker för barn som start på de smås kulinariska bibliotek, samt artikeln om familjen Gordon Ramsays barn-måltider i senaste Mat&Vänner 2/2008.
Det är ju själva f-n vad ni springer i saluhallar ;)! Äh jag är bara avis! Nu har jag inga egna barn men jag har syskonbarn som äter oliver och sånt i en omfattning som jag själv bara skulle drömma om. Däremot tog det många år innan den äldsta ens tittade på en varmkorv.
Jag har vid ett festligt tillfälle blivit i stort sett BEFALLD att fixa barnmeny. Vi hade fixat hemgjord glass men ungen måste skickas till affären för att köpa "riktig" glass. Och istället för, i mitt tycke, perfekta dragonfärserade ja, så skulle ungen ha korv. När jag sa att alltså vi gör inte så här, trots att jag (vi vid det tillfället och inga egna barn) så tog de med egen korv.
Barnmeny blir det fortfarande inte.
Jag tror ju stenhårt på att man måste få bestämma själv över det man äter. Alla har olika smak, oavsett ålder, och att tvinga någon att äta upp en tallrik av något man inte gillar, även om det skulle råka vara så att man gillade det i förrgår, är ett integritetsövergrepp i den lilla världen. Tänk bara på hur mycket man själv skulle hata det. Och inte skulle det göra en mer benägen att frivilligt äta nya grejer heller. Idén att man måste smaka men inte äta mer än en sked är ju däremot helt rimlig. Jag är ju bortskämd med en matglad bebis, men jag trugar helst inte ens. Om han inte vill ha mer så vill han inte.
Då kan man erbjuda igen lite senare. Men jag kan ju bara föreställa mig hur svårt det är att leva upp till en sån princip om man har ett barn som skakar på huvudet åt allt, lite näring måste de ju få i sig!
Jag har för mig att Lisa pratat om att det finns genetiska skillnader mellan allätare och ätvägrare, just utifrån den rent evolutionära princip Sara nämner. Men hur man ska kunna veta vilken kategori ens egen unge hör till i förväg vet jag inte.
Jo, och barn genomgår också utvecklingsstadier där man säger nej för att etablera sig själv som individ och där har Lisa, och du poängen i att inte truga. Kompisens bestämda femåring sa häromdagen att jag har ÄNDRAT mig.
Varför hänger jag i den här diskussionen, jag har inga egna ungar...?
Alla föräldrar vars barn äter allt tror att det beror på föräldrarnas fantastiska pedagogiska strategi. Skämt å sido tycker jag att Fredrik L har rätt, det är bara det att det inte funkar på alla ungar. Det viktigaste är att inte skuldbelägga sig själv.
Jag har flera gånger skrivit om hur jag gjorde ALLT fel med Johans ungar i början. Nyckeln är att aldrig, aldrig göra en alltför stor grej av ätandet. Ta inga konflikter runt maten. Tjata aldrig. Då minskar problemen i regel till hälften på ungefär tre månader. Sen, när barnen lärt sig att de inte kan styra vi bordet, återstår bara normal inlärning. Då varje unge i sin egen takt kan klura ut vad de gillar.
Isobel, jag vet inte om det är mitt inlägg du tolkar som att jag tvingar någon att äta upp, jag kan inte heller hitta någon annan som hävdar den principen. Hos oss får barnen gärna äta 10 potatisar och bara peta i sig syltlöken eller whatever av vad som finns på bordet om köttgrytan eller fiskbiten inte passar för dagen, no big deal som Lisa skriver. Och totalvägras det får man naturigtvis lämna bordet, men menyn är densamma om man vill äta senare. Andra får naturligtvis efter eget kynne göra det som dom anser passar deras barn bäst, men jag ställer mig inte och steker pannkakor fem dagar i veckan för att det ruskas på lintotten och inget annat för tillfället duger.
Tja, vi erbjuder god och varierad kost. 3,5-åringen som förut åt allt påstår nu: "Jag älskar inte broccoli!" och petar i maten ganska ofta. Det hon inte älskar varierar dock över tid.
1,5-åringen går på en egeninitierad kolhydratkost. "JA kolhydrater, NÄ protein", som han själv skulle ha sagt.
Men båda äter glatt parmesan och oliver, och båda är mycket misstänksam mot alltför söta livsmedel (även om den äldsta börjar få smak för ketchup nu, efter två års invänjning på dagis).
Vår förskola serverar förresten mycket varierad och dessutom därstädes lagad mat.
Jag syftade inte på dig, Fredrik! Det var snarare en kommentar i opposition mot äldre tiders uppfattning, som man emellanåt fortfarande får höra på bvc.
Det finns en fransk avhandling som heter "Le paradox ominvore" som behandlar barns matpreferenser i alläterperspektivet. Att de alltid vill ha korv och potatismos, eller mgt annat, bottnar i den allätarparadox det innebär att vara opportunist vad gäller föda och den risk för förgiftning det innebär.
Får utveckla det mer ngn annan gång
Intressant läsning här fast mina egna barn är vuxna.Att aldrig laga speciell mat till barnen tror jag på. När mina var små fick jag servera grönsakerna efter maten annars åt de bara grönsaker! Men det stämmer inte riktigt nu,smakerna svänger under en period men kan hitta tillbaka igen med lite tur!
De senaste dagarna har han förresten bl a premiärsmakat på rökt lax och parmaskinka. Han älskade båda delarna. Det är så roligt att mata en matglad unge!
Se där Isobel, då var ju sommarens buffeer täckta. Och om nu dom salta smakerna passar kanske han kan få smak för sill, potatis & gräddfil också och då är inte så få av sommarhalvårets lata luncher avklarade. Mina barn hade lite svårt för lufttorkad skinka upp till sådär en fyra års ålder - inte för smakens skull men för att den lätt bara blir till köttboll i munnen innan man lärt sig tugga riktigt ordentligt, man får skära i små små bitar.
Lycka till - och ett sista tips - delikatesskapris (dom stora). Från att de små fick smaka dessa ska det alltid räknas avgnagda stjälkar så att rättvisa råder.
Bra skrivet av Lisa. Barn är olika och har man barn som äter allt är det inte säkert att det beror på att man har gjort rätt - man kanske bara har tur.
Vad gäller ketchup introducerade vi tidigt begreppet "ketchupmat" för våra barn. En del rätter är ketchupmat och till dem får man ketchup och andra är det inte. Våra barn (8, 5 och 2 år) accepterar fortfarande detta. Vi kanske också bara har haft tur, men det kan ju vara en strategi att fundera på.
Några tips som har alltid fungerat med mina egna barn:
1. Barn är klokare än vi trodde, så jag ser alltid till att förklara vad en och viss mat är bra till.
2. Alla är födda med en gåva - Fri vilja. Efter de fick förklaringen så är de ingen tvung, utan de äter vad de tycker de behöver och är bäst för dem själva.
3. Vana: Mat är kultur. Det är helt enkelt att vänja barnen med maten som du vill uppmuntra dem att äta. Första till ungefär 5 gånger de ser något nytt på menyn så brukar de kanske smaka men inte göra mer, men flera gånger till så börjar dem vänjer sig med rätten och börjar äta. En bit i taget.
4. Barn gör som du gör. Inte som du säger. Därför ser jag alltid onödigt att tjata, det hjälper aldrig, utan vill du att de äter en viss mat, ät du bara med stor aptit. Efter ett tag, ser du, de äter exakt samma sätt som du gör.
God aptit med er och era barn!! :)
Sidor