2010-05-25 av

Skottvår

Visste ni att allemansrätten inte ger någon rätt att kapa grenar eller bryta kvistar på träd utan markägarens tillstånd? Nå, nu är det sagt.

Just nu sätter granarna sina underbara nya grenskott. Lika giftgröna som lacken på familjens gamla Ford Taunus sitter de längst ut på grenändarna, så olika resten av kvisten i både färg och utseende att det ser ut som om någon med väldigt mycket tid över och ett underligt sinne för humor varit ute i skogen och klätt alla grangrenar med fejktoppar.

Smaka gärna ett skott. De är milda, syrliga och inte alls så kådiga som man förväntar sig första gången man smakar. Dessutom är de mycket rika på vitamin C. Som liten fick jag ofta höra att det enda godis barnen hade förr var granskott, grankåda och stensöta. Jag var inte avundsjuk. Granskott har en vuxen smak som inte passade min barntunga.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8386","attributes":{"class":"media-image alignright size-medium wp-image-695","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"226","alt":"sked"}}]]Nu har jag växt upp och jag har gjort sirap på granskott. Det är hysteriskt enkelt: tag fina, späda illgröna skott och lägg i en kastrull. Täck med vatten. Sjud ca 20 minuter, sila av. Slå i samma mängd socker som du har vatten. Peta ner en termometer i grytan och koka sockerlagen tills den får önskad konsistens, någonstans mellan 105 och 110 grader. Du får en karamell med smak av skog, idealisk att ringla över vaniljglass, och varför inte sådan med fejkvanilj, då vanillin ändå kommer ifrån granved från början? Men grön blir inte sirapen, som synes. Man kan fråga sig varför.

I kylen står en granskottsdricka och drar. Jag kommer tillbaka till den senare.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8387","attributes":{"class":"media-image aligncenter size-large wp-image-694","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"304","height":"511","alt":"burk"}}]]

Kommentarer

onsdag, maj 26, 2010 - 06:47

Klorofyllet tål ju inte värme alls, om man värmer mindre så blir den mera gulaktig (granskottsdrickan), lite mera värme ger denna rödaktiga färg. Jag antar att de olika pigmenten är olika värmekänsliga, och att karotenoiderna står emot värmen bättre? Vill man ha den gröna färgen får man nog experimentera med extraktion med något lösningsmedel, eller destillation vid lågt tryck kanske.

onsdag, maj 26, 2010 - 06:58

Åh! Granskottsgodis påminner mig om min farmor i fjällen, hon tuggade skott direkt från träden hela våren, hade hon gjort en sirap av den vore kanske även jag mer imponerad...

onsdag, maj 26, 2010 - 08:53

Du har nog rätt, Kurt, men jag tänker mig också något mer strukturellt i själva barren, kanske rent av nåt kemiskt. Kan klorofyllet brytas ner mer hjälp av ämnen som frigörs vid uppvärmningen, terpener månne? Då man kokar spenat eller grönsaker håller de trots allt färgen i långt högre utsträckning än vad granskotten gör. Det kanske finna andra gröna pigment inblandade också.

HannaH: vad tyckte du själv då, för du smakade skotten du med? Var de goda?

Sidor

Mer från Peter Jägerbro


Höstmörker, och en handfull rimskivling

Bild för Peter Jägerbro

Vi gick oss till skogs för att leta upp stormen det talats så mycket om, jag och lillflickan. Jo, grantopparna vajade någorlunda taktfast, men på botten av skogshavet där vi gick var det lugnt. Där bland mossan och kottarna, där blåbärsriset dämpar stegen och fåglarna sitter tysta i träden. Det skymde på. Molnen flöt trasiga omkring för vindarna och tog mycket av det ljus som borde ha varit vårt. Dessutom hade vi kommit ut sent. Middagen var avklarad och helgslummern väntade, men den här promenaden tiggde om att bli av. Inte bara för stormens skull, utan jag ville också se om rimskivlingarna kommit upp. De allra första hade jag hittat redan veckan innan.

Läs mer

Svampåret som måste ta slut

Bild för Peter Jägerbro

Som svampår betraktat var 2017 ett enastående år. En tveksam start i mina trakter, men sedan drog det igång. Det blev svårt att närma sig en skog utan att få med sig något hem. I eklandskapet, bland hasselbuskar och kostigar, järnåldersrösen och sydvästsluttningar hittade jag svart trumpetsvamp i mängd för första gången på flera år, på många helt nya ställen. Karljohansvamp hittade jag så att jag ville börja mata kattan med dem, och det var också ett bra år för scharlakansvaxing, fjällig taggsvamp och skäggriska.

Läs mer

Och där faller ännu en sommar

Bild för Peter Jägerbro

I de gamla ek- och hasselhagarna som hållits öppna sedan åtminstone järnåldern har en nattlig, ockult procession lämnat spår efter sig. Där går stråk av rött stearin i gräset, som droppat ner från ljusen och stelnat i slingrande former: scharlakansvaxskivlingen har kommit tillbaka efter många år av torka och usla svamphöstar. Jag brukar inte leta aktivt efter den, men det är så inrättat, så måste det vara, att den ofta växer på samma marker där de svarta trumpetsvamparna trivs. Där jag också trivs. För där scharlakansvaxingen lyser illrött i gräset hittar jag också trumpeter, och inte sällan alldeles intill.

Läs mer

Med ögon känsliga för ormrot

Bild för Peter Jägerbro

När det nya nordiska köket svepte över vägkanter, skogar och ängar i jakt på något nytt och bildskönt att lägga på tallriken så verkar ormroten ha klarat sig undan. Och det kanske har sina skäl. Ovanlig är den inte, men inte speciellt vanlig heller, förutom i norr. Ätlig är den, men kanske inte på det där spännande sättet. Vacker är den, men knappast som violen. Ändå gör den mig väldigt glad när jag emellanåt hittar den.

Läs mer

Hör du ljudet av juni där utanför

Bild för Peter Jägerbro

Solen är en stjärna, vet min 6-åring att berätta. Och solstjärnans ljus har färdats i 8 minuter från att det skapades i en obarmhärtigt het fusionsbrygd när det passerar vädringsspringan i fönstret till sovrummet och träffar hennes mörka, halvslutna ögon innan det träffar mina. Det blänker verkligen som stjärnljus, tänker jag, men som från enorma supernovor, många ljusår bort. Det här är ett sådant där ögonblick som koncentrerar allt det stora i livet, universum och allt: kärleken till mitt barn, underverket som ligger bredvid mig med stjärnglans i ögonen och mumlar om bilder hon ser mot ögonlockens baksida, dofterna och ljuden av sommaren som smyger in i samma fönsterspringa som ljuset.

Läs mer