Jag gör aldrig samma paj två gånger. Det händer att jag tittar några sekunder på ett pajrecept, men oftast gör jag nästan helt tvärtom iallafall. Det finns ju så många faktorer att skruva på. Vad händer om jag...?
Gillar man att experimentera får man ofta ta lite smällar på vägen, och min krokiga experimentväg mot pajfronten har kantats av väldigt många soggiga pajbottnar. Fram till för några år sedan när jag skulle grädda en alldeles för tjock paj i en sorgligt svag sommarstugeugn. Dystert såg jag det med stor säkert bottenblöta resultatet framför mig, och DÅ slog inspirationen till: vad händer om man liksom fuktspärrar skalet med ägg? Frasig, perfekt smultorr pajbotten hägrade. Det blev faktiskt ännu bättre än jag tänkt mig, och jag var stolt som en tupp över mitt påhitt i två hela dagar. Tills jag åkte hem till internettäckningen och googlade "pensla pajskal". Jahapp. Tusen andra har redan haft samma idé.
Det hindrar dock inte att det är en väldigt bra idé, och det är en himla enkel fix som borde spridas till hela den pajälskande mänskligheten. Gör ditt vanliga pajskal. Förgrädda som vanligt minus typ en minut. Pensla det rykande heta skalet med uppvispat ägg, släng in det penslade skalet i den varma ugnen igen och låt gå ytterligare cirka en och en halv minut tills ägget stelnat till en tunn glansig hinna. Häll genast i fyllningen och laga som vanligt.
De vanligaste fällorna är att pensla på för snålt (täcker dåligt), pensla på för mycket, eller att låta det färdigglaserade skalet stå och svalna utan fyllning (då spricker hinnan upp i stora flagor). Ett litet uppvispat ägg räcker till en normalstor paj. Blir det en skvätt äggvisp över kan man blanda den i fyllningen.
Pajen på bilden är fylld med rårivna saftiga rödbetor; den sortens fyllning som SYNS om den läcker (botten är dessutom typ 2 millimeter tunn, eftersom jag experimenterade ihop lite väl lite deg den här gången). Visst blir det snyggt?
