Små små korn av kärlek, och en nostalgisk återblick över födelsedagsmat man minns
Häromdagen fyllde en man som jag gillar år. I vår familj får man välja vad man vill äta på sin födelsedag. Det fick man även hemma i min gamla familj. När jag var liten brukade jag välja höns med curry. Som kanske märks älskar jag fortfarande curry. Men få saker med formellt samma beteckning torde stå så långt ifrån varann som de grytor jag i dag kallar curry och min barndoms älsklingsrätt. Som många människor i min ålder eller äldre vet består curry-detaljen i höns med curry av en tesked eller så av ett ytterst beskedligt gult currypulver. Såsen skulle bli ljust ljust gul bara. Jag har inte ätit det på mer än 15 år och jag vet inte om jag vågar ställa min forna favorit mot den vuxna smaklöksväggen. Ni som ätit det på senare tid, är det bara i mitt minne den smakade ljuvligt? Eller kan det hänföras till samma kategori som de finska gröna marmeladkulor som jag också älskade som barn och som jag nostalgiskt återköpte för några år sedan bara för att, faktiskt, spotta ut i vämjelse. Kalla mig inte snobb nu, ni som säger er stå på det så kallade vanliga folkets sida mot slemma uppnäsetyper som föraktar hederligt krubb, min aversion mot gröna marmeladkulor har ingenting med deras upplevda samhällsklass att göra. Tror jag i alla fall. Den där utspottningen passerade i alla fall inte överjaget på vägen, det måste jag påpeka.
Den födelsedagsrätt jag lagade häromdagen har dock en helt annan klass än höns med curry. Kalla det ett Sverige i förändring, personliga klassresor, eller bara att löjliga andelar av skrala inkomster numera läggs på mat. Han som fyllde år ville nämligen ha blinier med Rossinis forellrom. Jodå, det specificerades vilken sort. Han är inte dum, den här mannen. Han vet nämligen att Rossinis rom (finns både från lax och foreller) är det godaste i kaviarväg som går att få tag på. Oändligt mycket billigare än vanlig, ja, ni vet, caviar-kaviar, och långt mycket mer ekologiskt helylle. Och jag skämtar inte när jag säger att det är lika gott. Kanske godare. Jag har ätit för lite riktig kaviar för att kunna bedöma det egentligen, det medges, men det är nog ändå inte värt pengarna. Det är Rossinis, för en dryg hundralapp för en burk med lika många gram, alla dagar i veckan.
Till gjorde jag Gittos blinier, och här måste jag verkligen berömma min Taffel-kollega. Ett otroligt bra recept! Som jag förstås inte kunde låta bli att mixtra med och rörde ner lite tjock yoghurt som jag behövde bli av med. Men i grunden hennes. Och den lycka som en sådan liten plätt skänkte två härdade småbarnsföräldrar, ihop med Rossinirommen, crème fraiche* och några små flisor fint hackad rödlök, den kan inte sättas i bokstäver. Vi drack snustorr champagne till och sedan somnade vi i soffan. En helkväll så god som någon.
* På NK:s saluhall, där Rossini-rommen också finns, sålde en ung man på mig Arlas ekologiska crème fraiche när jag frågade efter smetana. Och jag tror faktiskt att den var bättre än den vanliga. Fylligare, syrligare, godare. Men med den inramningen kan jag inte svära på att det inte var placebo.
Kommentarer
Lät både gott och mysigt det där. Måste testa Gittos recept men det blir nog vanlig stenbitsrom för mig som inte är van något annat!
Gröna marmeladkulor är jag fortfarande hårt präglad på. Enbart vid jul, bara en halv kula åt gången och bara en ask - det har onekligen vissa inslag av ritual. Sannolikt skulle de inte alls smaka lika bra om jag skaffade en ask nu på vårkanten...
Jag gillar också ekovarianten av créme fraîche. Men som du säger, det kan vara placeboeffekten - även om jag köper min på lokala Hemköpet så kan nog ekostämpeln bidra en del, den med.
Jamen jag inbillar mig också att ekovarianten var bättre! Mjukare och inte så klistrig. Kan ju ha någor med fettsyresammansättningen att göra. Ska vi träfas och göra ett blindtest?
Tiltredes, eko-varianten er påfallende mye bedre
100 kr/100 gram? Jag gör som Karin, tar stenbitsrommen.
Kul att mitt recept fungerade bra - det där med yoghurt låter inte som en dum idé! Och jag tycker också att den ekologiska är bättre.
Kan man köpa färsk obearbetad stenbitsrom någonstans? Sådan som Anna skrev om häromsistens? För den där färgade, saltade är jag rädd att jag inte tycker är särskilt god.
Jag trodde i själva verket inte att jag tyckte att rom var så gott över huvud taget förrän jag träffade på Rossinis, jag gillar nämligen inte egentligen löjrom heller så värst mycket.
Tack för att det står att man kan köpa på NK.
Överhuvudtaget skulle det vara till superhjälp om inköpsställen angavs, så att man slapp att själv leta. Vissa av oss matnördar gillar att stå i köket, men har inte alltid tid att scanna marknaden.
Åååå vad gott det där lät nu då! Måste testa snarast...
Och för övrigt vill jag bara instämma - jag tycker också eko-fraichen är godare, placebo eller ej.
Patrik: Bor man utanför Stockholm är jagandet en del av äventyret, vare sig man vill eller inte.
Patrik: Risken är att affären man rekommenderar har slutat ta in produkten eller har tillfälligt slut på den. Men att fråga i kommentarerna brukar funka jättebra. I nyhetsbreven får vi tyvärr inte alltid plats med inköpställen.
Vi kommer att lägga upp en guide med inköpsställen för hela Sverige så småningom. Där kan vi och läsarna hjälpas åt att hålla det aktuellt.
NK har faktiskt inte heller Rossini-rommen alltid. Det har hänt mig mer än en gång att jag kommit dit och blivit besviken. Det är säsongsbundet, tror jag, men jag har inte helt begripit hur.
Sidor