Häromdagen fyllde en man som jag gillar år. I vår familj får man välja vad man vill äta på sin födelsedag. Det fick man även hemma i min gamla familj. När jag var liten brukade jag välja höns med curry. Som kanske märks älskar jag fortfarande curry. Men få saker med formellt samma beteckning torde stå så långt ifrån varann som de grytor jag i dag kallar curry och min barndoms älsklingsrätt. Som många människor i min ålder eller äldre vet består curry-detaljen i höns med curry av en tesked eller så av ett ytterst beskedligt gult currypulver. Såsen skulle bli ljust ljust gul bara. Jag har inte ätit det på mer än 15 år och jag vet inte om jag vågar ställa min forna favorit mot den vuxna smaklöksväggen. Ni som ätit det på senare tid, är det bara i mitt minne den smakade ljuvligt? Eller kan det hänföras till samma kategori som de finska gröna marmeladkulor som jag också älskade som barn och som jag nostalgiskt återköpte för några år sedan bara för att, faktiskt, spotta ut i vämjelse. Kalla mig inte snobb nu, ni som säger er stå på det så kallade vanliga folkets sida mot slemma uppnäsetyper som föraktar hederligt krubb, min aversion mot gröna marmeladkulor har ingenting med deras upplevda samhällsklass att göra. Tror jag i alla fall. Den där utspottningen passerade i alla fall inte överjaget på vägen, det måste jag påpeka.

Den födelsedagsrätt jag lagade häromdagen har dock en helt annan klass än höns med curry. Kalla det ett Sverige i förändring, personliga klassresor, eller bara att löjliga andelar av skrala inkomster numera läggs på mat. Han som fyllde år ville nämligen ha blinier med Rossinis forellrom. Jodå, det specificerades vilken sort. Han är inte dum, den här mannen. Han vet nämligen att Rossinis rom (finns både från lax och foreller) är det godaste i kaviarväg som går att få tag på. Oändligt mycket billigare än vanlig, ja, ni vet, caviar-kaviar, och långt mycket mer ekologiskt helylle. Och jag skämtar inte när jag säger att det är lika gott. Kanske godare. Jag har ätit för lite riktig kaviar för att kunna bedöma det egentligen, det medges, men det är nog ändå inte värt pengarna. Det är Rossinis, för en dryg hundralapp för en burk med lika många gram, alla dagar i veckan.

Till gjorde jag Gittos blinier, och här måste jag verkligen berömma min Taffel-kollega. Ett otroligt bra recept! Som jag förstås inte kunde låta bli att mixtra med och rörde ner lite tjock yoghurt som jag behövde bli av med. Men i grunden hennes. Och den lycka som en sådan liten plätt skänkte två härdade småbarnsföräldrar, ihop med Rossinirommen, crème fraiche* och några små flisor fint hackad rödlök, den kan inte sättas i bokstäver. Vi drack snustorr champagne till och sedan somnade vi i soffan. En helkväll så god som någon.

* På NK:s saluhall, där Rossini-rommen också finns, sålde en ung man på mig Arlas ekologiska crème fraiche när jag frågade efter smetana. Och jag tror faktiskt att den var bättre än den vanliga. Fylligare, syrligare, godare. Men med den inramningen kan jag inte svära på att det inte var placebo.