En sista aptitretare ur min debutroman "Den nya människan" , hoppas det smakar! På väg från Bombay, Indien 2028. Det är omöjligt att öppna pistagenötter och styra bilen samtidigt. Varje gång jag måste få i mig en näve nötter kör jag till sidan av vägen och stannar till. Samtidigt är det nötter, kex och pissljummet vatten som håller mig igång. De musselliknande skalen med de rödgröna, rostade nötterna smakar sött och salt samtidigt. När jag var liten kunde jag äta dem kilovis, satt och bearbetade dem medan skalhögen intill mig växte för varje minut. Agnes älskar också pistagenötter. Vi brukade sitta och bända upp skalen på verandan, tysta, sida vid sida. Det enda som hördes var insekterna, hennes svaga surrande och de små knäppen när skalen delades följt av tuggandet. Jag fick aldrig klappa henne på huvudet medan hon åt, det störde henne. Men när nötterna tog slut kunde hon krypa upp i mitt knä och somna lutad mot min arm. Det vi åt var det tydligaste tecknet på att hon var min dotter med mina gener. Lukten av kokta ägg gjorde oss båda illamående, spiskummin var bådas favoritkrydda och vi var överens om att broccoli inte kunde räknas som föda. Men hon gjorde aldrig grimaser eller sa att det var äckligt när det var något hon ogillade. Det var bara om jag tittade riktigt noga som jag kunde se en ofrivillig rynkning av näsan. En fysisk reaktion hon inte kunde stå emot eller dölja. Sedan tog hon alltid helt sonika ut maten ur munnen, placerade den på tallriken och frågade om det var nödvändigt för hennes näringsintag att hon intog den specifika maten. Jag gav henne oftast något annat att äta. Annars åt hon ändå upp. Nötskalen ligger i samlade drivor längs hela min bilfärd. Som Hans och Greta har jag lämnat ett spår efter mig som kommer att leda till den nya människan. Ett spår som ingen kommer att följa.

Klicka här för att få veta mer om romanen Den nya människan! Läs recensionern av Den nya människan här. Köp boken Den nya människan här!