Den 28:e augusti släpptes min debutroman Den nya människan. 
Här är ett litet smakprov ur boken:

Dyvassö, Sverige 2021. Sillen nästan smälter i min mun. Den porösa, kalla fisken ger inget tuggmotstånd. Jag drar runt de få sillbitarna på tallriken, så att de såsiga spåren får det att se ut som att jag ätit mer än jag har. Jag beter mig som ett barn. Som barn var förr. Sedan äter jag de överkokta färskpotatisarna med smör och gräddfil, de är mjälla och varma. Någon börjar sjunga och alla höjer sina glas. Hallands Fläder ur immig flaska hälls snabbt ner i mitt tomma nubbeglas av personen intill. Jag protesterar inte. Tar det överfulla glaset och höjer det som alla andra.
– Och den som inte helan tar …
Borde inte dricka. Får inte. Mina lugnande medel och mina antidepressiva förbjuder alkoholintag. Ett villkor för frikännandet är att jag äter dem regelbundet. Elias ser oroligt på mig från andra sidan bordet, men säger ingenting. Hans blick undrar om jag är säker på mitt beslut. Sveper i mig snapsen. Helan. Biter inte av. Drar in ett hastigt andetag och känner hur magen suger till när spriten slår, har inte hunnit få i mig en skyddande hinna mat än.
Vi sitter vid ett hopplockat långbord inuti ett partytält. Ljudnivån är hög och dämpad samtidigt, rösterna studsar mot de tjocka plastväggarna. De flesta här är människor som Elias växte upp. Snälla, öppenhjärtiga och rejäla människor. Sådana som ständigt lagar taket, målar om huset och vet hur man hugger huvudet av huggormar.
– Ja, de är fridlysta, så det är vår lilla hemlighet …

Mittemot mig sitter Anna. Hon är ingift i gemenskapen och därför fortfarande en nykomling på ön. Hon är en helylletjej på ett annat sätt än de flesta här. Jobbar med ekonomi, klär sig i propra dräkter och är säkert gammal scout. Snäll utan att vara mjäkig, tar ofta tag i saker som att bygga badbrygga på ön. De gånger jag sett henne tidigare har hon varit en uppenbarelse. Med sitt blonda hår, rosiga kinder och ständiga leende. Hon personifierar drömmen om den vackra grannflickan som alla kvarterets pojkar varit kära i.

Det är därför jag märker det. Hennes kinder är rosiga även nu. Men jag ser tydligt att det inte är den naturliga rodnaden utan två ditmålade fläckar av rouge. Till och med i den skumma belysningen över bordet ser jag att hon har mycket mer smink än vanligt. Och att hon inte är van vid att använda så pass mycket smink. Det är illa applicerat, hon ser ut som en spacklad tonåring. Tjockt med täckstift, underlagskräm och puder. Hennes ansikte liknar en människomask, med en porslinsdockas markerade drag. Jag kan se påsar under ögonen, även om hon täckt över skuggorna. Leendet är trött. Hela hennes uppenbarelse skriker av ansträngning. Skriker att hon är normal och precis som vanligt.
Jag undrar vad som har hänt henne. Hennes man Einar är inte där. Anna har redan förklarat för alla att han är kvar i sommarstugan, att han är sjuk. Men hennes blick flackade undvikande när hon sa det, och hon säger inget om hans sjukdom. Jag undrar om det är något allvarligt. Han skulle aldrig missa en midsommar, extrem traditionalist som han är. Jag hade nog trott att han skulle komma även om han var döende.

Klicka här för att få veta mer om romanen Den nya människan.
Läs recensionern av Den nya människan här.
Köp boken Den nya människan här!