Denna morgon äter jag min havregrynsgröt med en stor klick smör. Utanför köksfönstret hänger en svart kall flippad vinterjävel och jag tänker att det är så här gröten ska ätas. Tunga kraftfulla gryn tillsammans med det smältande, salta och lätt syrliga smöret. Fettet som lyfter kroppen och hoppet över kylan och mörkret där ute. Som värmer och ger kraft att ge sig ut i den nattsvarta morgonen. Jag ska ut till bilen, skrapa rutor och köra barn till förskola och skola. Sparka igång arbetsdagen. Jag tänker att för tusen år sedan satt någon inne i värmen framför härden. Med händerna slutna om en skål nykokta gryn, med en stor klick smör i en grop i mitten. För att sedan hasa ut i vinterkylan, skrapa rimfrosten av hästen och köra ut i skogen. Sparka igång arbetsdagen.

I norra Europa har smöret länge haft sin egen plats på finhyllan. Smörformar och smörgömmor har funnits i många långa tider. Vackert snidade i trä hos den fattigare delen av befolkningen och i dyra material hos den som hade råd. Skulpterat och förgyllt på de rikas festbord. Undangömt i skafferier och magasin för att räcka hela vintern. Smöret nämns i de gamla nordiska sagorna och det finns återspeglade i jordbrukets arkeologiska fyndmaterial. Från järnålder finns smör bevarat, nedsänkt i mossar (offer eller förvaring?) i Skottland och Irland, från senare tid talas om smör som kloggar igen offerkällorna i nuvarande Sverige. Kyrkoskatten kunde betalas i smör och för den som hade betesmark nog, fanns mycket att tjäna på att kärna smör och sälja av mot reda pengar eller byta mot varor en inte kunde producera på gården. Smöret gav en ekonomisk trygghet och kunde till och med blidka gudarna.

I det medeltida Skandinavien cirkulerade smörbrev, en slags avlatsbrev, som gav innehavaren rätt att äta smör även på fastedagarna. Det kan låta som en bagatell men animaliska produkt fick inte konsumeras onsdagar och fredagar, samt 40 dagar innan påsk och lika länge innan jul. Inte heller på helgondagar eller inför andra heliga tillfällen. Olivoljan då, skrev påven till klagande nordbor, varför använder ni inte den? För att olivträden har så förbaskat svårt att ta sig här uppe, tänkte någon trött och uppfann smörbreven. Inte mjölkbrev, inte ostbrev. Smörbrev.

Reformation och en äter väl för höge farao vad en vill. I alla fall om en har råd. Ända fram till fettskräcken och smörskämningen på 1970-talet. Där stod jag som barn, i skolmatsalen och bredde smör på min knäckemacka. Som ett annat UFO. Äckligt, skrek de andra. Uähhhh. Jag skämdes, men inte tillräckligt. Fortsatte envist bre smör på mina mackor, äta fettkanten på fläsket och vägra teflonpannor. Det ska finnas åtminstone en modern studie (om jag bara kunde hitta den) som visar att fett signalerar lugn till hjärnan. -Allt är lugnt, du har fett, dig kan inget fattas. Jag vet inte hur bra det stämmer, men det känns rätt. I januari. När vintern lagt sig som ett våt/kallt omslag över livet och månaden sträcker sig långt bortanför lönens horisont. När havregrynsgröten inte bara är god och mättande utan också en nödvändighet. Då finns det där, lugnande, tröstande och värmande. Guldgult och lockande, smör.