Jag vet inte varför, men jag har alltid haft en särskild dragningskraft till parfymerade smaker. Ingefära, gewürztraminer-viner, apelsinblomsvatten (som ju närmast är parfym), koriander, galangal, mejram och fikonvinäger är alla varmt välkomna över min kökströskel.

Självklart är i sammanhanget även den eteriska, aromatiska och parfymartade rosépepparn en favorit. Den är burdus och nästan konstgjord i sin smak, men jag kan inte låta bli den. Ibland när jag öpppnat en burk och lagt några korn på klyftpotatis eller gnidit in på lammracks med så kan jag inte låta bli att äta ett rejält gäng av kornen direkt ur burken - kanske med lite salt.  

Därför var det lite a dream come true när jag under semestern hittade - inte bara en liten buske - utan ett helt träd av rosépeppar, färsk och frodig. Det vara bara att ställa sig och beta. Det roliga med de färska var att det kändes lite som att äta direkt ur kryddburken, men de var mycket mer som bär - saftiga och nästan klarröda. Och de parfymerade tonerna ännu mer aromatiska, eller så var det bara solen som gjorde sitt. Det kändes primitivt och helt rätt. Det måste varit så här våra förfäder gjorde... betade rosépeppar direkt från trädet.

Var semestern var? Näe, det säger vi inte. Det är för skämmigt. Vi kan nöja oss med att säga att det är en ögrupp som kan föra tankarna till en viss fågel. Åk aldrig dit... ja om ni inte åker dit för att beta rosépeppar då.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9542","attributes":{"class":"media-image aligncenter size-medium wp-image-109","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"225","height":"300","title":"dscn1053","alt":""}}]][[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9543","attributes":{"class":"media-image aligncenter size-medium wp-image-108","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"225","height":"300","title":"Ros\u00e9peppar","alt":""}}]]