Redan de gamla romarna åt sparris, medeltida engelsmän likaså, och Louis XIV populariserade sparrisen ungefär samtidigt som han byggde Versailles. Ändå dröjde det ändå till 1731 innan sparrisens lilla problem - att det för många luktar förfärligt illa när de kissar efter att de ätit sin sparris - fick sin första omnämning i litteraturen.

Man kan tänka sig att folk förr var för artiga för att nämna det, eller rent av att lukten kanske drunknade i medeltidens något mer... doftrika miljö, och gick obemärkt. Men en mer tänkbar förklaring är att det var 1700-talets alltmer utbredda användande av svavelhaltig gödsel som gjorde problemet mer märkbart.

Det är nämligen minst sex svavelhaltiga ämnen* inblandade i den karakteristiska sparrisstanken. Inom några timmar efter sparrisätandet ökar halten av de här ämnena i sparrisätarens urin, upp till flera tusen gånger. Värst ur luktsynpunkt är metantiol och dimetylsulfon;  den förra är ofta det som luktar urk i närheten av pappersmassaverk, och den är också besläktad med skunkstank , som till stor del består av olika tioler. De luktande ämnena bildas sannolikt när sparrissyra (om det nu heter så; vet någon kemist bland läsarna hur man översätter asparagusic acid?) bryts ner i kroppen.

Om, får det tilläggas, man är en av dem som är genetiskt utrustad att kunna bryta ner sparrissyra. Och även om man är det, kanske man inte tillhör den kategori folk som är genetiskt utrustade att kunna känna stanken efteråt.

Det verkar nämligen finnas inte bara en, utan två separata variationer som spelar in. Vissa människor verkar inte kunna producera sparrisstinkande urin, och vissa andra kan inte känna lukten av den. Om man betänker det artigaste och därmed smidigaste sättet att undersöka fenomenet - att be folk gå hem, käka lite sparris och sedan lukta på det som kommer ut när de går (ensamma) på toa -  förstår man att forskarvärlden har kunnat argumentera om fenomenets ursprung  och utbredning i årtionden, baserat på till synes motsägande undersökningar**.

Så, alla ni läsare som inte tyckte att rödbetskissutfrågningen var pinsam nog: passa på i vår att äta en riklig sparrismiddag med era släktingar - för experimentets skull, helst genetiska släktingar - och fråga dem hur det luktar efteråt. Finns det en genetisk koppling, och är den i så fall dominant (i genomsnitt hälften av alla barn  ärver den, alla som har en kopia av genen för anlaget) eller inte? Och verkar den ligga på luktsidan, produktionssidan, eller båda?

Den som känner sig orättvist drabbad av sparrisstank i det genetiska lotteriet kan åtminstone trösta sig med att kunna vara säker på om det var bra sparris som orsakade problemet. För ju yngre och färskare sparris, desto mer luktar det...

*Kanske fler. Människan tenderar att vara väldigt känslig för svavelhaltiga lukter, ibland ner till så liten koncentration att de är svåra att mäta med teknisk utrustning även om man känner lukten av dem.

**Rekommenderad läsning: S. C. Mitchell (2001) Food Idiosyncrasies: beetorot and asparagus, Drug Metabolism and Disposition, vol. 29 (4), s 539-543.