Barn är hopplöst konservativa när det gäller mat. Jag vet, jag har varit ett sånt barn.

Jag åt i och för sej rätt mycket som liten, men bara om det var skinka på. Fråga mig inte hur den regeln uppkom.

Och jag råkar veta att min sambo Olle var precis lika kinkig som liten – han lade tydligen ner oerhört mycket möda på att pilla ut de minimala finhackade morotsbitarna ur köttfärssåsen som kom till spagettin.

För ett tag sen såg jag den nakne kocken en gång när han skulle laga mat för ett barnkalas. Oj, vad han kämpade. Finpizza med spenat och mozzarella, om jag minns rätt och kycklingburgare med grovt hamburgerbröd.

Hur belönades hans slit i köket? Barnen såg ut som att de skulle börja gråta för att de inte fick sunkburgare och varmkorv.

Barn är de mest matkonservativa varelser som finns. Om de har ätit en rätt tidigare finns det ingen återvändo. Då ska den alltid smaka på samma sätt. Det spelar ingen roll att du gnyr nåt om en tomatsoppa med färska tomater, basilika och krutonger eller mormors traditionella recept. Har de ätit burktomatsoppa på dagis är det den soppan som deras smaklökar skriker efter.

Kanske gäller det att få barn att tidigt älska saker som gazpacho, pilgrimsmusslor, gåslever och citrongräs för att själv få njuta vid middagsbordet utan att behöva laga dubbla matuppsättningar. Men å andra sidan blir barnen hemskt dyra i drift då, för då vill de aldrig ha nåt annat.