En decemberkväll 1612 riktade astronomen Simon Marius sitt teleskop mot den svarta himlen och noterade något som han aldrig sett förut. Teleskopet var knappt större än en tvärflöjt, och han såg inte ut från en bergstopp med stilla och klar luft utan från ett takfönster. Men han såg en märklig stjärna i stjärnbilden Andromeda, stjärnan var diffus och utbredd, och han beskrev den själv som ljuset från en hornlykta. "För blotta ögat ser den nästan ut som ett moln." Det han såg var Andromedagalaxen. Ljuset han samlade i teleskopets linser hade färdats i 2 200 000 år och dog som en gäckande retning i Simons näthinna. Han antecknade sitt fynd. Det tog nästan 300 år innan människan förstod den fulla innebörden. Man kände till flera liknande fläckar, och länge ansågs de vara några slags mindre ansamlingar i Vintergatan, den samling stjärnor som utgjorde hela universum, vår ö i mörkret. Inte förrän på 1920-talet kunde Edwin Hubble bevisa att många av de där fläckarna var galaxer i egen rätt, inte inne i vår egen, utan ohyggligt långt borta från oss. Hela människans världsbild kastades om. "Världsöarna" existerade verkligen. Och det här var inte ens hundra år sedan. Idag, med rymdteleskopens hjälp, vet vi dessutom att det vi tidigare trodde var svart tomrum i själva verket myllrar av galaxer och stjärnhopar. Ännu idag exploderar vår världsbild, utåt. Men vi förstår just ingenting av det. Jag inbillar mig att det är själva essensen i Tomas Tranströmers "gåta". Det obegripliga i existensen och universum och livet, för alltid bortom vår fattningsförmåga. Tranströmer tecknar ner sina metaforer och bilder för att försöka få det obegripliga hanterbart och påtagligt. Han ser sig om där han står. Och nu närmar vi oss de tranströmerska årtiderna. Den bara, plöjda jorden på fälten, med snö i fårorna. De kala björkarna som knappt klarar att fånga upp den silande snåla och kalla vinden som drar in. Det blågrå ishavet, vågorna som rullar in och straffar klippor och stränder. Det är där han står, inte i sommarens prakt eller vårens spirande, utan i den kalla och kala tiden på året, när tankarna kan få utlopp. När höstkänningen slagit till. Han knäpper rocken ända upp, rättar till halsduken och kör händerna långt ner i fickorna. Och tänker de djupaste tankar en människa kan tänka. Sådant kan jag själv tänka på, även när jag en välsignat varm novemberdag står i min täppa för att ta upp de sista rotsakerna ur den blöta och mörka jorden, som luktar rått och lockande. Palsternackorna är grova, och långa som barnarmar, och jag får gräva runt dem för att överhuvudtaget få tag i något att dra i. Jag drar, och de ger efter med en utdragen suck, som om de inte ville lämna jorden. Svartrötterna är knappt tjockare än min tumme, men jag måste gräva ännu mer kring dem för att de inte ska gå av när jag försiktigt mjukdrar dem uppåt. Låt oss vara, tycks de säga till mig, låt oss få sova ifred, vintern kommer. Potatisen skiner naket i den mörka jorden när jag bräcker upp den med grävgrepen. Jag sorterar knölarna i påsar - sparrispotatis dit, mjölig potatis dit. Det är ett tungt jobb, men givande, och en snabb överslagsräkning ger att jag är självförsörjande på potatis över vintern, fastän jag låtit den sköta sig själv sedan jag planterade dem en overkligt varm vårdag för en evighet sedan. Det jag håller på med är den absoluta kontrasten till det jag går och tänker på. Arbetet är påtagligt, nära. Jag står så nära jorden jag kan, utan att vara i den. Livets medelpunkt kommer för oss alltid att vara jorden, myllan, urberget, det som får oss att stå stadigt och tryggt. Ovanför våra huvuden vecklar det ofattbara ut sig. Inom oss vecklar det ofattbara ut sig. Men jag står i jorden och andas tungt efter att ha dragit upp vinterns palsternackor, där och då, och kan hålla allt det obegripliga på rak arm ett tag. Jag tänker på hur allt jag tagit upp ska få plats i min ryggsäck, om jag ska gräva upp de spretiga hallonbuskarna, om komposten fått fart. Inte på hur förnedrande liten jag är i det hela, hur lite jag betyder. Solen är bara vår närmaste stjärna. En gång kommer den att svälla upp och rosta jorden som en kastanj. Sedan slocknar solen och lämnar oss för alltid. Vår galax är på väg mot Andromedagalaxen med väldig fart, om ett par miljarder år är vi där, om vi ens kommer fram. Världsöar blinkar till och försvinner och den termodynamiska entropidöden breder ut sig. Men potatisen ska i jorden nästa år också, och det är väl tur det. När jag cyklar hem tynger ryggsäcken rejält. Det är jorden som försöker dra till sig det jag precis stulit från den. Andromedagalaxen drar också i mina rotsaker, åt ett helt annat håll.