Häromdagen gjorde jag en omgång stracciatella i glassmaskinen. Blandade först en sjuden gräddglassmet som fick kallna i kylen över natten. När glassen frusit sig fluffig i maskinen rörde jag ner en rejäl hög med hackad mörk choklad. Jag gillar den 70 procentiga chokladen från Lindt. Sedan fick glassen stå i frysen en stund.

När det blev dags för efterrätt kunde jag konstatera att chokladen förvandlats till små hårda fettbitar som inte smakade någonting. Slöseri med dyr choklad alltså. Jag hade lika gärna kunnat blanda i billigaste blockchokladen eller varför inte hackat kokosfett?

Munnen blir kall av glassen och kan inte kan smälta fettet i chokladen, som ju har sin smältpunkt strax under kroppstemperatur. Då uteblir den så kallade aromreleasen, dvs frisläppandet av alla chokladens aromer. För mig är detta bara ett exempel på att man ska ta vara på smakerna och inte blanda ner dem i fel mat. Hellre en rejäl kula hemgjord vaniljglass till efterrätt, gärna serverad med några honungsstekta, kardemummakryddade äppleklyftor, och efter det en kopp kaffe med en bit fin, mörk choklad.

Nästa gång jag vill ha chokladglass kommer jag att koka en maffig chokladsås och rippla ner den i glassen. Aldrig mer stracciatella.