För några helger sedan besökte jag Stockholm Beer & Whisky Festival, och medan det gjorde mig glad att svenska microbryggerier har fått en egen sektion som också bjuder på några av mässan absolut roligaste drycker, så blev det smärtsamt uppenbart att vi tydligen inte har en aning om vad vi ska göra av vår äppelskörd. Det fanns inte en ända cider värd namnet representerad och väl hemma vid datorn genererar en sökning hos systembolaget, vars gruppering ”cider och blanddrycker” är nog så illavarslande, en lista så osmaklig att jag är tvungen att sätta ner foten här och nu!

När jag var liten och hösten kom samlade vi ihop alla våra äpplen och åkte till en gård. Jag vill minnas att den tillhörde hare krishna rörelsen, men det kan också ha varit antroposofer då gården inte låg långt ifrån Saltå kvarn.

Där kunde man få sina äpplen malna och pressade på sin juice, eller must som det faktiskt heter. Musten smakade äpplen. Äpplen som när man plockar dem direkt från trädet. En mjuk sötma, som ett flytande minne från det varma sommarlovet men samtidigt med en uppfriskande syra. Faktumet att den snabbt blir brun kanske är anledningen till att jag även får sinnebilder från barken, de blöta löven som börjat ändra färg och den övermogna doft från den fallna frukten som man oundvikligen trampade på. Kanske är det också detta romantiserade barndomsminne av den höstbruna äppelmusten som alltid gjort mig skeptisk till det vi i Sverige kallar cider. Och kanske är det just detta minne som fick mig att inse hur man gör äpplet rättvisa när jag för första gången fick ett glas engelsk cider framför mig.

För två år sedan kan man säga att jag hörde en sirens sång. Jag befann mig i Storbritannien, Wales för att vara mer precis. I ett land där ungefär 45% av äppelskörden blir till cider var jag fast besluten att besöka några små producenter.

Där gjordes cider på must enbart från lokala äpplen. Och inte den cider du och jag antagligen tänker på i första taget. I Sverige har vi nämligen inget direkt regelverk till denna dryck och därför har vi alla blivit skolade på dess mest korrumperade och sötade avarter. Så till skillnad från utbudet vi har tillgång till så har chili, melon eller mandarin inte något med smaknoterna i riktig cider att göra. I den walesiska traditionen är cider en aningen grumlig dryck (ofta kallad scrumpy) med en sorts rökighet i aromen och smak, men där finns även moget äpple, lada, svartvinbär ja till och med stall eller grönmögelost. Som i så många fall är originalet långt mer spännande, djupt och komplext än de generiska produkter som är anpassade för den stora massan.

Nu ska jag inte överkomplicera detta, jag har på grund av mitt intresse för mat en förmåga att gå in allt för mycket i detaljer. Men ciderindustrin jag mötte var uppfriskande befriad från vingårdars status och den prestige det medför att upprätthålla.

Fruktodlarna, oftast på familjeägda gårdar, tillverkade cidern enligt traditionell metod och jag tror inte att produktionen hittade mycket längre bort än till de lokala pubarna, grannarna och vi ciderturister som glatt provade komponenterna till gårdens olika cidersorter. Komponenter kallas det då man jäser varje äppelsort för sig, de har helt underbara namn som Foxwhelp, Knotted Kernel eller Handsome Norman, och det är i min mening det absolut bästa sättet för att förstå hantverket bakom cidern. Likt den franska vintraditionen blandar man sedan sorter som kompletterar varandra för att få den smakupplevelsen man är ute efter. Förenklat kan man säga att de flesta äpplen producerar en endimensionell cider på egen hand, men avsmakade i rätt ordning kan man känna cidern växa fram på tungan.

Äppelsorter delas in i fyra huvudgrupper. Bittersweet, som är äpplen dominerade av tanniner, och Bittersharp, som har en hög taninhalt men även syra, utgjorde basen i de sorter jag provade och upplevs framförallt längst bak på tungan. Sharps är syran som kittlar dig längst fram och Sweets ger sötma samt binder ihop de andra sorterna till en samspelt och harmonisk dryck. Nu vet jag att det är smärtsamt svårt att få tag ingredienserna till sådan provning men jag kan dela med mig av en liten personlig hemlighet. Broome Farm är en av gårdarna jag besökte, ägd av ett underbart syskonpar, och med härliga äppelodlingar. Komponenterna är såklart inget som säljs via det ordinarie sortiment men om man skriver ett snällt mail så är ja säker på att dom kan hjälpa till, och om ni ska beställa så missa inte deras färdigblandade, de är härliga rustika exempel på cider när den är som bäst och det skulle vara riktigt intressant att testa mot den dryck man har i glaset när alla komponenterna har fått träffa varandra.

Men vem vill egentligen belasta miljön med dessa frakter. För er som kanske har för mycket äpplen hemma, vill planera en egen resa eller kanske läsa på lite mer på egen hand så finns användbar information och film på ukCider. Så sveriges äppelodlare och mathantverkare — jag vill dricka brun härlig must när jag går och fikar (gärna uppvärmd med en kanelstång när vintern har kommit), jag vill dricka en stilla cider som luktar stall istället för Hubba Bubba, jag vill veta vad som händer om man lagrar cidern i Mackmyras uttjänta whiskeyfat. Vill någon hjälpa mig?